En del folk som bor i vissa orter talar inte gärna om det. Ja, det kanske inte är så vanligt, men om man bor i en ort som knappt går att uttala så kan det kanske vara förståligt.
Hököpinge är kanske en sådan ort. Jag tycker i alla fall att det låter lite konstigt – Hököpinge!
Men, om man skulle råka intressera sig för Skånes lokalserier i fotboll, eller vad det nu blir för geografisk spridning på den nivån av sporten som går ut på att jaga, alldeles för lite bollar så kanske man anser att Hököpinge anses som ett normalt namn, när de ska möta lag som Marsvinsholm. 

Jag vet inte om Marsvinsholm är en ort, eller om laget i fråga är ett korplag, för mig veterligen så är Marsvinsholm ett slott, i Ystad Kommun. Och hur det gick mot den aktuella tätorten i denna text, det är inte bara ointressant, det är också något som jag inte vet något om.

En annan anledning till att inte tala om var man bor kan kanske vara att man skäms för den typ av debatt som var under stor del av år 2009 om huruvida Vellinge Kommun skulle ta emot ensamkommande flyktingbarn eller ej. Och, en stor del av den debatten, samt den plats dit de väl kom sedan var väljust Hököpinge, i Vellinge Kommun. Jag undrar om inte en av de moderata politiker som ansvarar ör det hela bor där också.

I Hököpinge finns det flera hus, och dubbelt så många invånare, än 1960. Och år 2010 blir det visst flera.
Naturligtvis så finns det det obligatoriska elskåpet i Hököpinge, men det är inget som märks i det lite otympliga namnet. Och varför skulle det göra det?
Det är likadant med idrotten. Man ställer sig frågan om vem som är den bästa skidskytten i Hököpinge. Den frågan kanske är lättare att svara på, även om en är svår än den gamla frågan ”vem var den första skåningen?”

Vi var i Gessie.
Gessie är ingen tätort. Det är en småort. Men Gessie Villastad är en tätort.

Lät det förvillande? Ja, det finns en del ställen runt om i Sverige som är ganska så förvillande. Det är som om de inte riktigt går att katalogisera, rent statistiskt. Själv bor jag ju i en sådan ort. en ort som inte finns, rent officiellt. Marmorbruket, och dess grannort Kolmården finns ju inte. Men Krokek finns, och slukar tydligen upp dessa små orter, till att bli en ort som nästan kunde räknas som stad, i alla fall om man jämför med vissa små städer.
Men så har vi alltså de där orterna som det finns två av. Gessie t.ex, och Gessie Villastad.
Förmodligen så blir det så när det är frågan om rika kommuner, som expanderar med fina villaområden, men som dels kanske har ett lite geografiskt glapp mellan sig, men kanske även för att visa för omvärden att det faktiskt finns en viss social status-skillnad mellan den gamla orten, och den nya, rika delen av områdets befolkning.

Ovanstånde påstående är rent antagande. Men, rätta mig, och bevisa motsatsen. Det kanske inte är så lätt.
Vellinge Kommun är väl inte känt som den mest gästvänliga kommunnen i Sverige, om det gäller att se alla människor som lika.
Politiskt korrekt skrivet. Politiskt självmord i andra delar av landet. Men det finns en del ställen där det fungerar. Sjöbo, Vellinge o.s.v. Där kan man slå sig för bröstet och säga att ”vi är minsann riktga skåningar”. Men fråga dessa patrioter vem som var den första skåningen, så har de helt plötsligt inte samma koll på sin bakgård.

Anledningen till ovanstående kritiska ord mot kommunen Vellinge är inte att det skulle vara otrevligt där. Folk är inte otrevliga heller. Men politiken som förs där kanske kan vara lite roligare. I alla fall om man vill vara politiskt korrekt. Men vill man det?

För den som undrar om vilken ort detta handlade om, primärt, så var det alltså Gessie Villastad, och inte Gessie.
Solklart, inte sant?

Ibland önskar man att man visste vad man vet nu, innan en viss tidpunkt, tidigare i livet. Och med tidigare så menas allt från för en kort tid sedan, till lite längre bak i tiden. Men jag talar inte om att vara efterklok, för det har nog mera med olika handlingar att göra. Detta handlar om kunskap. Det är, i alla fall i vissa lägen en viss skillnad, skulle jag tro.

Idag vet jag att det finns en sten vid kyrkan i Västra Klagstorp. Det är, om jag förstått det hela rätt, en så kallad älvkvarn. Men den går visst under det lokala namnet, Byastenen. Även namnet Åldermansstenen förekommer visst.
Man kan råga sig vad en älvkvarn gör vid en kyrka. Det var väl tämligen hedniska aktiviteter vid älvkvarnarna. Fast, det kanske var lite småhedniskt i kyrkan också, och dess förmak.
Jag har själv, för övrigt en älvkvarnssten hemma på gården. Men det är inte jag som gjort den, släpat dit den eller ens försökt att använda den. Den liksom bara är där, och ska så vara. Den är till och med registrerad som förekomst, hos Riksantikvarieämbetet. Det finns sådeles papper på att den ska vara där.
Älvkvarnsstenar är lite roligare, och intressantare at besöka än en massa gravar som inte syns, eller fyndplatser, där det hittats någon liten skärva. Den typen av fornlämningar intresserar inte mig, så länge det inte finns något att ”ta på”. Historierna kan förvisso vara trevliga, men då hamnar de väl i en egen kategori av intressen.

Kanske den gamla älvkvarnen har flyttats på senare tid, till kyrkan. Kanske det var lite speciella människor i den där församlingen. Vad vet jag?
När vi besökte Västra Klagstorp så såg vi kyrkan. Men vi var inte innanför kyrkogårdens murar. Vi koncentrerade oss på att leta efter, i princip ingenting. Det är en del av att vara på tätortssafarie, att man letar efter, ingenting. Man bör dock, i mitt fall ha tag på ett elskåp. För det är elskåpet som är den gemensamma faktorn, för alla tätorter. Det lär, mig veterligen inte finnas någon tätort som inte har ett elskåp. Jag har än så länge inte träffat på någon sådan. Så, den gemensamma faktorn, och lite av underskriften till att ha genomfört en tätortssafarie i en tätort är alltså att jag fotograferar ett elskåp. Det tycker jag är en bra idé. Andra får tycka vad de vill. Men det måste väl vara en bättre tradition än att använda en älvkvarn, speciellt utanför en kyrka.

Jag visste alltså inte om Byastenen vid kyrkan. Och om jag en dag kommer tillbaka till Västra Klagstorp så vet jag vad jag ska leta efter.

Jag har inte tittat på kartan över var gränsen går, mellan Oxie och Kristineberg. Bägge är tätorter i Malmö Kommun. Bägge har skyltar, på samma stolpe, som talar om att man är i just, den orten. Ja, alltså, att man är i Oxie – och Kristineberg, samtidigt.
Jag kan bara tolka det som att de ligger på var sida om vägen. Men vilken ort ligger då mitt på vägen? Har de halva vägen var? När man kör in så är man i ena orten, men man lämnar den andra, när man kör ut.
Visst är det förvirrande?

Kristineberg är väl, likt många andra ”kartongbyggen” något som inte inbjuder till vidare turism. Ja, jag vet faktiskt inte om det fans något av intresse där. För mig så var det mest ett område som, om ett antal år kanske hade satt sig. Nu verkade det väl mest vara som att komma till ett Legoland i miljard-kronors-format.
Området är annars ganska tätt med utgrävningar, eller i alla fall fyndplatser. Inget av större intresse dock. Mest gravplatser och en och annan fyndplats. De flesta är säkert överschaktade eller borttagna, i förmån för dessa gigantiska LEGO-klossar. Intressant är dock, hur det gick till när golfbanan byggdes. Jag vet inget om detta, men kan ju spekulera. Det finns ett par fynd- och gravplatser just där golfbanan är belägen. Var måhända dessa utgrävda innan man byggde golfbanan? Blev golfbanan försenad av utgrävningarna? Fanns det någon kommunal stark man som sopade fyndplatserna under mattan? Var allt, rent av i sin ordning? Fanns det över huvud taget några problem? Finns det, utom allt tvivel inget mera att skriva om Kristineberg, än en jäkla golfbana?
Lika bra att åka till Oxie istället, när man är i dessa faggor. De har ju i alla fall ett eget centrum, med affärer, och ett konstverk, i form av en oxe. parkera gärna i Kristineberg, och gå dit. Det är ju ändå sammanvuxet, endast åtskiljt av en väg.

Veberöd.
Det känns som om jag redan har varit i Veberöd, innan jag var där första gången. Men det går ju inte, rent fysiskt. Men filosofiskt, då finns det möjlighet för allt.

Jag vet inte hur pass filosofiska människorna i Veberöd är, för det är svårt att komma dm nära, och lära känna dem, när man är på genomresa. En genomresa som skulle ha sitt slut, 50 mil norrut, lite senare, samma dygn.

Jag vet inte om det har med filosofi att göra. Men en 58-årig man körde från Lund till Veberöd, i slutet av Maj, 2009. Han körde märkbart vingligt. (Körde han på två hjul?) Väl hemma så knackade Polisen på dörren. Mannen friades från Rattfylla, trots att han hade 1,62 promille alkohol i blodet. Det gick inte att utesluta att han hade fortsatt att dricka, efter det att han kommit hem. Han erkände dock att han hade druckit tre glas vin, innan han for iväg, från lund, till Veberöd.

Borde inte Polisen känna till detta lilla kryphål i lagen. Borde de inte veta att deras sak inte håller i en rättegång. Hur är det med Polisens filosofi, i Veberöd, när det gäller ingripanden av nämnda karaktär?
Hur är det med filosofin, att tre glas vin inte är någon fara med, när man tänkt köra bil. Kan man, och bör man köra bil efter tre glas vin?
I Veberöd kan man det Där är det fritt fram. Visserligen så kommer Polisen efter ett tag, och knackar på dörren lite försynt, som en 10-årig Första Majblommeförsäljare. Men filosofin är att man snart kan åka hem. Frågan är bara om man fick skjuts till polisstationen, eller om man fick ta sin egen bil. Det handlade ju trots allt bara om tre glas vin.

Det går en bäck rakt genom Veberöd. Ja, det kanske går flera bäckar genom Veberöd. Men vi såg bara en.
Om man ställer sig och kissar rakt ut i den bäcken, så blir man nog inte bara haffad och åtalad. Man blir säkert straffad också. Naturligtvis så hänger det ihop med att man har druckit tre glas vin. För när man inte kan fälla en person, som säger sig ha druckit tre glas vin, så får man vänta till det kommer ut. Man får kompensera det brott som inte gick att åtala, med ett annat brott, som väl kanske, i vissa kulturer kan anses som lite mindre alvarligt. Men brottet i fråga härstammar från samma källa, d.v.s. de tre glas vin som dracks tidigare. Ingen kommer undan.

Men, låt oss nu, för det filosofiska resonemanget säga att det var straffbart att dricka tre glas vin, för att sedan köra bil. Låt oss låtsas att detta var olagligt, t.o.m. i Veberöd.
När man då åtalas, och fälls för detta brott, att köra bil, efter att ha druckit tre glas vin. Kan man då fällas för att man kissar i bäcken? Kan man straffas två gånger för samma förseelse? Jag menar, det handlar ju om brott som härrör från samma källa, nämligen de tre glas vin som man drack i Lund. Inte kan man väl dömas för samma brott, två gånger?

Vet du vad en dös är?
Det borde du veta. Det har funnits betydligt längre än DVD-spelaren. Och vad DVD är, det vet du väl?
Nu har inte en dös, med DVD att göra alls. Likheten är i princip noll.

En dös är en formation av stenar, som användes till att markera en grav, på stenåldern. Nog om detta.
Ja, nog, för när vi var i Skegrie så hade vi ingen aning om att det fanns en dös där, som är 5000 år gammal. Vi var vid kyrkan, som ligger bredvid dösen, eller om det är dösen, som ligger bredvid kyrkan. Man byggde sådeles kyrkan vid en befintlig gravplats. Praktiskt så att det förslår.

Jag kollade på bilderna om man såg dösen. Men det gör man inte. Vi kom nog från fel håll.
Det var synd att vi kom från fel håll, eller i alla fall att vi missade dösen. För det fanns inte mycket annat att se i Skegrie, inte utan att stanna lite längre än vi faktiskt gjorde. Vi var så kort tid där att vi knappt var där alls. Men dokumentationen talar om att vi var där. Det var nog, om man vänder på det ingen som var där, som noterade att vi var där, eller än mindre kommer ihåg att vi var där. Våra spår blev utplånade i Skegrie, nästan omedelbart.

Biohuset, i Galleria Toppen, i Höllviken kan inte ta emot telefonsamtal, p.g.a. stöld.
Det framgår inte om det är SIM-kortet, PIN-koden eller om det rent av är luftledningarna som stulits. De sistnämnda kan kanske ge några kronor, som metallskrot, eller som begagnad ledning, till något öststatsland.
Här slutar nog jämförelserna mellan Höllviken, och öststaterna. Höllviken vill nog ha nya, moderna grejor. De nöjer sig nog inte med gammalt skit, i denna tätort, i Vellinge Kommun.

Jag har fått en känsla av att vissa personer i Höllviken, inte bara anser sig må bättre. De tror sig veta hur andra ska må bättre också. Men som sagt, det är ju bara en känsla.
Nu är jag ju inte säker på att de raps-, bet- eller andra kolhydratsodlande personer, runt ikring Höllviken håller med om detta. (Bönder kallas de visst)

 

Vi hamnade i alla fall på Toppen. Det är ett kommersiellt centrum, som verkar lite av ett ”Wanabe-shoppingcentrum”. (ordet är stulet från Bibeln)

Jag tittade lite som hastigast i plånboken, samt beräknade vad som fanns i Småfotingarnas sparbössor. Men jag kom fram till att vi förmodligen saknade några få ören, ifall att vi hade tänkt att köpa ett hus i denna tätort. Det var rejäla skjul som folk bodde i. garagen var väl finare än många hus, på andra ställen. (Lomma kanske?)
Emigrerande Rosengårds-bor syntes inte till i särskilt stor utsträckning. GI-nivån var stor. Blommorna hade det bättre än en gatsopare i Lagos. (om det nu finns några gatsopare i Lagos)
Märkligt nog så är väl inbrottsstatistiken högre i orter som Höllviken, än Rosengård. Kan det bero på att GI-halten är så hög, att de går in i väggen. I grannens vägg. Och i och med att det är larmat till höger och vänster så ljuder en siren, vilket får den GI-berusade grannen att bli så förvirrad att den tar bordssilvret, och stoppar det i örat. När han sedan, springande, helt naken kommer ut på vägen, och möts av en polisstyrka, från Vellinge. Ja, då blir han haffad, och återbördad till sitt ursprung, Rosengård. (eller möjligen Lomma)

Jönköping har frikyrkor, och Alf Svensson. Uppsala har Livets ord, och pastor Ekman. Höllviken har GI, och en biograf, utan telefon. GI-predikanterna är lite av vår tids kolportörer. Handelsresande i hälsa, med nyskrivna böcker om LHC och GI. (vad nu Linköpings HC har med saken att göra. Jag har aldrig förstått det)

  

 

 

 

 

 

 

.

 

 

 

Höllviken känns inte som någon gammal, kulturell tätort, med medeltida historia, och kulturellt intressanta platser. Höllviken känns mera som platt-TVns förlovade hemland, och de kodade hemnätverkens Mecka.

.

Det borde ha varit för ett år sedan ungefär. Vi var i Vellinge, Skåne. Det finns ett ställe där, som om jag minns rätt heter Vellingeblomman. Där hade det dukats upp med påskmarknadsaktig dekoration. Det såldes allt möjligt i påskväg. Det var som en julmarknad, utan saft-glögg eller jul-tjärvar.
Fast å andra sidan så finns det ju inte påskkärringar vid jul. Jo, kärringar finns det väl, men de är inte så påskiga.

.

.

Jag registrerade väl kanske inte om det fanns så mycket mera i Vellinge, som tätort, men någonstans, i något hus, hemma hos någon så var det säkert någon som drack en kopp kaffe och förbannade sig över hur ruttet samhället är. Men det fanns säkert de som förbannade sig mindre över det samma. Det verkade att vara ett samhälle där det förbannades mindre, än på många andra ställen, med mera höghus.

 

På tal om höghus så såg jag en trailer på en film idag, på morgonnyheterna. Det var en scen med två personer som stod i en hiss. Det kom på en tredje person, och så vidare. De samtalade, och det hände en liten grej, med killen som satte i halsen och hostade upp maten på kvinnan framför. Handlingen och konversationen i sig var väl lite ointressant. Det som fångade mitt intresse, och gav mig en funderare var hur höga de hus är i dessa typer av filmer, där scenerna utspelas i en hiss. Scenerna i hissar i filmer är så pass långa att man kan tro att husens antenner, som William brukar säga ”petar Gud i arslet”. (det är en Bellman historia)
Alternativet är ju att de har förbannat långsamma hissar i dessa hus. De kanske hand-vevas upp eftersom att man sällan ser en piccolo som åker med. Dessa har nog fått andra arbetsuppgifter.

Hur det är med snabbheten på hissarna i Vellinge, det vet jag inte. Jag varken åkte, eller ens såg någon hiss där. Men det finns säkert någon hiss, där folk står och fiser lite i smyg, för att det inte ska märkas vem som gjorde det. Det harklas nog också en del, samt till och med, eventuellt hånglas lite i hissarna, när ingen ser. Att åka hiss i Vellinge kan kanske vara riktigt spännande. Det behövs ju bara två våningar, och en liten hiss, för att man ska kunna bli stannandes i mellan två våningar, och bli fast där hela dagen.
Jag har ingen aning om hur många av Vellinges invånare som föddes nio månader efter att deras föräldrar blivit fast i en hiss, mellan två våningar. Men man kan inte utesluta dess existens utan vidare undersökning, och forskning i ämnet.

Det var inte bara blommor och växter som fanns inne på Vellingeblomman, vid sidan av alla påskrelaterade prylar, och pynt. Det fanns trädgårdsdekorationer också. Det fanns små inomhushägn med getter och får i också, samt kaniner, ormar och fiskar.
Det hela var väldigt ”besökarvänligt”.
Förmodligen så var det därför som det väl kanske inte alltid var de billigaste priserna, vare sig i butiken, eller någon annanstans i denna omgivning.
Det fanns naturligtvis även en kafeteria där också.

.

.

Jag trodde att svarthuvad mås var samma sak som skrattmås. Och det är det väl kanske. Eller så finns det inget som heter skrattmås, bara svarthuvad mås.

När man kollar på vad som registreras som räknade fåglar vid fågelskådningen i Lomma så tar de med just, Svarthuvad Mås i sina räkningar. Detta tillsammans med en massa andra, mindre vanliga fåglar. Jag undrar varför de just spanar in den svarthuvade måsen? Den finns ju överallt, i massor. Men i Lomma kanske de infört restrektioner mot just denna fågel. Vad vet jag.

Lommaborna verkar inte ha det lika roligt som Bjärredsborna. Om de nu inte åker till Bjärred och spelar bridge vill säga. I Bjärred spelas det bridge på 20 bord, två dagar i veckan. Det blir 80 personer, gånger två. Hur många spelar i Lomma?

Lomma, snabbt in, snabbt ut. Så gick det till när vi besökte Lomma för första gången. Andra gången så pressade vi nog tiden ytterligare. För har man inget ärende i affären, eller i biblioteket, så kan man lika gärna bege sig ut på landsbygden, eller varför inte byta tätort helt. Bjärred kanske?

Det känns som om Lomma Kommun har en hel del att erbjuda, bara man vill hitta det. Men det mesta av detta finns antingen utanför tätorten, eller i en helt annan tätort, i samma kommun. Bjärred, till exempel.
Men en snabb sväng in i en tätort som Lomma, och snabbt ut igen ger ju kanske inte en rättvis bild av hur det ser ut med turistattraktioner. Men vem har sagt att det ska ge en rättvis bild av en tätort, när man är på tätortssafarie. Har Bjärredsborna sagt det?

Men Lomma har ju sina fyra exemplar av svarthuvad mås i alla fall. Om den nu inte flugit över gränsen, till Bjärred.

Ibland undrar man vad hembygdsföreningarna är till för. Är de till för att sätta upp bommar, och hålla folk ute, så att det inte blir någon insyn? Vill verkligen hembygdsföreningen att utomstående skall kunna se deras hembygd, och dess historiska platser?
Jag undrar hur hembygdsföreningen i Knutby arbetar? Är kyrkan en del av den?

Nu är det inte Knutby som detta handlar om. Inte heller om bommar, eller om någon hembygdsförenings verk. Ja, om man inte anser att det är deras verk att man inte såg något av de historiska monumenten som lär ska finnas, i Hjärup.

Jag har varit i Hjärup efter att jag var där, i tätortssafariens namn. Men inte ens då fanns det något som talade om för mig, att nu ska du minsann styra kosan, i den eller den riktningen. ”För där finns det en fin runsten, som är topp tre, i vår historias topplista”. Det är den, samt ”Stora Hög” och ”Lilla Hög”.

Problemet är att man måste ta reda på saker innan man kommer till en tätort Hjärup, annars ser man inget, mer än möjligen Bykrogen, eller Pizzeria Viking.
Viking är kanske det närmaste vi kommer ett spontant möte med Hjärups historia. Visserligen så handlar ju en del av Hjärups historia om vikingatiden. Men att Pizzeria Viking skulle stå i bräschen och agera ambassadör för att påminna oss utbölingar om detta, det var väl ändå inte meningen.

Det är kanske inte meningen att man ska fråga sig varför det finns hembygdsföreningar, eller byalag. De kanske bara ska finnas där. De kanske inte är till för de som kommer, och ger sig av, så fort de konstaterat att det finns ett elskåp – men inga runstenar, eller stora, eller små högar.
Kanske har hembygdsföreningen i Hjärup möte just denna dag, i Pizzeria Viking.

Man har i alla fall satt som mål, att i princip fördubbla antalet invånare från 2005 till 2015. Blir det många hyresrätter, en- och tvårummare? Förmodligen inte. Det blir nog mera 300 kvadratmeters tupperwareliknande konserver, med gator mellan. Gator som med sina fjorton vägbulor, och tändsticksvarnande skyltar, samt övriga förbudsskyltar ser till att inte hembygden tar sig vare sig in, eller ut.