När Osby kommer på tal, eller liksom blir med i tanken på grund av en påminnelse så är det som om det påminner om något. Men jag kan inte komma på vad det är. Det känns som om det är en produkt, kanske ett märke på någon produkt, typ Gustafsbergs toaletter. Osby känns som ett industriområde, men det är ju en tätort i Skåne.

Egentligen så hade vi redan utfört en tätortsafari i Osby. För, själva kriterierna för att besöka en tätort var uppfyllda en annan gång vi var där. Vi har nämligen varit där många gånger. Varje gång man åker tåg, till och från Skåne så passerar man nämligen Osby. Fast, då missar man att att fotografera ett elskåp. Men, en gång när vi åkte tåg från Skåne så var det lite annorlunda. Det var en gång när Urfotingen var med på tåget. Det var väldigt varmt, i slutet av juli. Vi åkte Inter City, som saknar luftkonditionering. Och, det hade förmodligen inte spelat någon roll om det hade varit luftkonditionering på tåget. Den hade nog gått sönder i alla fall. Det var en sådan dag, rent kommunikationstrafikmässigt.

Vi blev först ståendes i Osby i någon timma. Signalfel, hette det. En signal som inte fungerade såg till att vi stod stilla. Det var då som jag såg ett elskåp utanför tåget, i ett villaområde. Det zoomades in, fotograferades och i kombination med själva närvaron i orten fullbordade, rent tekniskt sett en tätortssafari i Osby. Fast vi var där senare också. Det är egentligen det som denna text ska illustrera. Men det har väl hittills mest varit bilderna som har illustrerat det besöket.

Alltså, det var ett försenat tåg, ingen luftkonditionering och mycket varm en dag i juli. Vad kan mera gå fel? Jo, en liten bit upp i Småland så meddelades det att drickan var slutsåld. Det fanns ingen vätska till alla varma människor ombord på tåget. Men, det meddelades att man skulle fylla på Bistron i Nässjö. Gott nog, kan tyckas. Väl i Nässjö så tittade jag ut genom fönstret. Där kom en SJ-anställd med en vagn. På vagnen hade han en platta läsk, samt en platta med Loka mineralvatten. 48 stycken 33 centiliters läsk, till ett helt ökentorrt tåg.

Och i Nässjö blev vi ånyo ståendes stilla. Det framgick inte hur länge vi skulle vara i Nässjö. Det framgick inte direkt vad det var som var fel, men vi fick sedan reda på att en bro ör Göta Kanal, vid Norsholm hade fastnat i upprätt läge. Frågan var nu om vi skulle få åka över Falköping, som ju var på fel sida om landet, via Katrineholm med buss sista biten till Norrköping eller om de skulle köra fram tågen tillbron, slussa över folk till de tåg som tömdes på andra sidan, och på så sätt få folk vidare. Allt var oklart. Under tiden så kom det in ett nattåg på samma perrong. Deras kassaapparat hade gåt sönder i deras Bistro. Hela det tåget välde då in i vårt tåg, och hjälpte alltså till att tömma förrådet, den nypåfyllda med läsk och Loka mineralvatten. Tur att man hade fyllt på med två plattor! Här hade vi alltså ett tåg med vätska, och ett tåg med en fungerande Bistro. Att få dessa kombinerade till ett fungerande system gick inte alls.

Man tordes inte gå till Pressbyrån, för det kunde ju vara så att vi helt plötsligt skulle åka. Då kunde man ju missa sitt tåg. Jag häll mig intill tågpersonalen och hörde deras konversation då en av dem fick ett telefonsamtal Vi skulle bli kvar i minst 20 minuter till. Detta skulle nu annonseras i tåget. Jag sprang fort som tusan till Pressbyrån, bara för att få folk från två tåg, minst efter mig i kön, så fort de hade annonserat det hela i högtalarna. Där hade jag i alla fall lite flyt som slapp att stå i kön. Den var ganska lång. Jag han inte tala om vart jag tog vägen, vare sig till Urfotingen eller Småfotingarna. William hade en del bekymmer om vart jag var. Tänk om tåget åkte, utan mig. Men, när jag kom tillbaka med iskalla Coca Cola så var det nog ett bra plåster på såret.

Vi kom till gång till slut, och kunde åka den rätta vägen. De hade fått ner bron. Inter City går tydligen att köra snabbt med. Vi körde in 20 minuter på sträckan mellan Nässjö och Linköping. Men vi blev sammanlagt 4 timmar försenade och fick sedan tillbaka våra pengar, i form av värdebevis, att resa för. Över en timmas försening, så betalas pengarna tillbaka. Det räckte alltså till en resa till. Så, varför klaga på försenade tåg. Det gick faktiskt bättre än man kan tro.

Osby är nog trots allt något man ska passera. Signalfel är nog det enda som håller en kvar dör. Eller finns det annat att beskåda i denna tätort i nordvästra Skåne.

Broby var för mig en festplats i Södermanland mellan Katrineholm och Nyköping till den dagen då vi åt en medhavd lunch i en park i denna tätort i Skåne. En så pass stor tätort var till detta datum ganska okänd för undertecknad. Om jag nu undertecknar detta förstås. Det vet man ju aldrig. Men du kanske förstår vad jag menar ändå, trots ett oundertecknat dokument, en fingerad signatur eller på annat sätt svårtolkad upphovsrättlig publikation.
Vi åkte förr en hel del till de olika sörmländska festplatserna. Det var framförallt redan nämnda Broby, men också en hel del till Björkviks Folkets Park. Festplatser som kräver sin ideella krafter, där kommersialismen inte får fotfäste på grund av, som vanligt storskalighetens gynnande av de politiska makterna. Men, sedan Broby övergick till att enbart ha sina danser på tisdagarna så tappade vi successivt intresse för denna plats. Det blev GDV av det hela, (Gammeldansens vänner) med betoning på ”gammel”

Det talas, för att leta reda på sägner från Broby om ”De dödas julmässa” i Broby Kyrka. Historien har jag hört förut, bland annat från min egen bygd och dess kyrka, Krokeks Kyrka. Det finns en del små skillnader i olika lokala varianter av samma sägen, men för det mesta så handlar det om att man inte får komma för tidigt till julottan. För på natten, innan julottan så har de döda sin julmässa, och de vill inte bli störda. Det handlar om en flicka som är på väg hem, och som tar genvägen genom kyrkogården och på ett eller annat sätt sätter sig i kyrkan, på en av kyrkbänkarna bland de andra åhörarna. I tron om att det är tidig morgon och att det faktiskt är folk kyrkan så märker hon först inget. Hon ser sedan att det inte är den vanliga prästen. Hon känner sedan igen någon eller några personer som hon kommer på att de faktiskt är döda sedan en tid tillbaka. Hon springer ut från kyrkan och stannar inte förrän hon kommit till sitt hus. Hon är då i säkerhet men kommer på att hon glömt sin sjal i kyrkan.

Det var en fin sjal som hon måste försöka få tillbaka. Hon kommer tillbaka till kyrkan med sin familj till den riktiga julottan. Då är allt varmt och fint, som en julotta brukar vara. Inte kallt, lite märkt och sorgligt, som det var under de dödas julmässa. Själen syns inte till. Bara trådar och garnbitar, från en söndersliten sjal.I vissa varianter så handlar det om ”de dödas julotta”. Skillnaden är väl bara en ordtolkning. Sedan finns det olika sätt att klara sig ur situationen, om man skulle hamna hos de döda på julnatten. En variant är att ”kvickt ta sig över tröskeln, innan den stora, tunga dörren slår igen”. Ganska logiskt egentligen. Ge sig ut innan man blir inlåst. Julevangeliet är väl mest något som man hör, om man går till midnattsmässan, eller till julottan numera. Det sistnämnda vet ag inte så mycket om egentligen, för ag går aldrig på julottan. Det är fel dag, fel tidpunkt och allmänt fel. Inga julottor för min del, tack. Midnattsmässan däremot har man väl hamnat på vid några tillfällen.

Sjalen är återkommande och en central del i berättelsen om de dödas julmässa, eller julotta. Någon berättelse säger att flickans moster, som satt bredvid henne och som varit död i tre år sagt till henne att vänta till psalmen börjat och alla rest sig upp. Då skulle hon springa så fort hon kunde, och slänga sin sjal i bäcken när hon sprang förbi. Sjalen återfinns sedan, söndersliten, som i de andra varianterna. jag tror även att det kan vara en god idé, att inte se sig om, utan att bara springa, så fort det går.

I Broby finns det en tradition av marknader. En vårmarknad, i början av Juni och en höstmarknad, i september. Marknaderna har funnits sedan 1700-talet och var en tid i storlek, jämförbart med Kiviks Marknad. Det lär även ska finnas en Antik- och samlarmarknad i augusti också. Lite finare ord för loppmarknad kanske.Det sägs att man förr avrättade häxor under marknaderna i Broby, typ på öppen gata då, om jag har förstått det hela rätt. Men, å andra sidan så tar man väl inte livet av häxor, hur som helst. Det är ju vissa speciella förfaranden, så som att bränna dem på bål. Det kan ju också kanske tänkas att man först kontrollerade om det verkligen var en häxa, i Helge å. För, en häxa flyter när den slängs i vatten. Sjunker kvinnan i fråga så var det alltså ingen häxa. Och sjunker den inte, då lär den j inte drunkna heller, så ett litet trevligt, publikt bål kunde alltså vara på sin plats. Frågan är bara om man torkade häxan efter badet. Hon borde ju faktiskt brinna lite bättre då, om hon inte är våt.

När vi var i Broby så stannade vi vid en park med en damm där det fanns en hel del fåglar. Änder framför allt. Dammen var fint skött och hela parken fungerade som ett bra rekreationsområden, om man uteslöt allt för fysiska och förflyttningstekniska övningar. Själva Helge å ringlade sig lite genom tätorten lite längre fram. Man passerar den om man kör Riksväg 119 som är den stora till- och frånfartsleden till Broby. Norr ut mot Glimåkra, eller sydväst ned mot Norra Sandby, vidare mot Hässleholm. Riksväg 19 går lite mera vid sidan om Broby, men passerar väl inom dess gränser. Den går söder ut mot Knislinge och Hanaskog samt norr ut mot Osby, via Östanå. Strax innan Östanå, som inte passeras genom så går Riksväg 19 ihop med Riksväg 23. Östanå sådeles lite mera avsides. Polisen har ett litet kontor i Broby. Inte så vanligt numera kanske, för en ort på drygt 3000 invånare. Även Systembolaget ståtar med en skylt på en av husväggarna. Något som kanske kan komma väl till pass dagarna innan Helge å festival i Knislinge

Mitt Broby, vid ett hus, som lite lagom skymmer fönstren på nedre botten finns det ett stort katthuvud. Varför det är där, vem som satt dit det eller information över ”huvud” taget går inte att få reda på med vanliga, okonventionella medel.
Nu finns det u en del svart granit i området. Diabas. Men detta katthuvud är i så fall, om det nu rör sig om diabas väldigt mycket diabas.
Efter att ha ätit lite, fikat lite och begrundat dammens invånare så var det i alla fall dags att fara vidare. Dammen var föresten inhägnad. Inte så kontigt kanske, som det ”hönsnät” som fanns vid hägnet där det finns svenska ormar i Kolmårdens Djurpark. Folk sa ”vilka stora hål det är, kommer de inte ut där”. Vad de inte begrep var nog att nätet mest var till för att hålla människorna ute. Inte för att hålla ormarna inne. De kunde inte nå dit upp i alla fall. En människa däremot kunde allt sträcka sig in mot ormarna, i sin odödlighet.

Helge är inte bara en rikskänd älg som går på två ben och aldrig tycks bli skjuten, trots vinande kulor, i princip året om. Det är en å också, i Östra Göinge Kommun. Östa Göinge är en kommun där kommunnamnet inte är det samma som en av dess tätorter. Ydre och Kinda Kommuner är också kommuner av den sorten, fast i Östergötland.
Knislinge kan knappast anses som huvudort i Östra Göinge Kommun. Men Helge finns där. Ån alltså, inte älgen. Helge å rinner genom den östra delen av Östra Göinge Kommun, från Broby och ned, söder ut mot Knislinge. Eller om det blir tvärt om.

En bit väster om Knislinge så ligger det ett slott. Wanås slott. I vissa sammanhang så stavas det visst Vanås. Jag har inte riktigt förstått om Vanås möjligen kan anses som en liten ort eller by, medan Wanås då är själva slottet. Men, enligt SCB:s Statistik över småorter så finns inte Vanås med. Jag utgår därför från att det endast är ett slott och ingen by. En sägen talar om Greven på Wanås, på 1400-talet som hade en son. Han var av den sorten att han gärna umgicks med folk som det inte passade sig att umgås med för fint herrefolk. Han jagade tillsammans med bönderna och hade många hundar tack vare sitt intresse för jakt. Han var sällan med när hans familj umgicks med andra adelsfamiljer. Greven talade med sin son om det olämpliga i hans uppträdande, men detta hjälpte inte. Då hotade greven med att förvisa sin son till att bo långt inne i skogen. Och när sonen fortfarande var olydig med sitt olämpliga umgänge och uppträdande så fick han flytta till en gård i norra delen av det som idag är Östra Göinge Kommun

Knislinge är annars inte så litet som man kanske kan tro, med tanke på att detta är gammalt lantbruksområde. Det bor över 3000 invånare i tätorten. Och att hitta lantbruk är inte så svårt. Det är bara att öppna ögonen. För, den som tycker att den ena lantgården är den andra lik, så har den inte tittat ordentligt. Eller så är den helt enkelt inte intresserad. Kanske det bara handlar om att ta sig från punkt A till punkt B. Men vad hade den då i Knislinge att göra?

Till den lite mera nutidsorienterade delen av Knislinge historia, samt betydligt mera skramlig än ett par skällande hundar som förpassats med sin husbonde till Olastorp är väl Helge å Festival. Detta var något, beroende på fel tidpunkt helt enkelt som vi missade vid vårt besök i Knislinge. Men, helgen innan så var vi i alla fall på Sommarrock i Svedala. Hur som helst, så tror jag inte att, även om vi hade passat in tidsmässigt i kalendern hade besök den festivalen. Inte den gången i alla fall. Festivalen finns att söka på Facebook under ”helgeafestival”, vilket är bättre än deras hemsida, som är, i skrivande stund tämligen usel. Bara en massa segladdade bilder. Ingen information. Då är det bättre att söka den på Facebook.

Som i så många andra platta landskap med gröda som huvudattraktion rent tillväxtmässigt så dyker det upp det lite mera konstruerade fenomenet golfbanor. Östra Göinge golfklubb tycks ha, vid något tillfälle slängt ut de träskotrampande människorna till förmån för rutiga kjolar för men och tunna skor. Det verkar som om golfklubbar och kanske också, i viss mån stora köpcentrum är de enda som har råd att stå för arkeologiska utgrävningar på landsbygden eftersom det verkar vara det enda av nya moderna anläggningar som kommer till. Eller så finns det kontakter bland dessa medlemmar, som ”gräver ner” det hela, istället för att ”gräva upp det”, om det förstås vad som menas. Men, med de korkade regler om finansiering av utgrävningar som finns där markägaren tvingas stå för fiolerna så kanske det är konstigt att det byggs något alls. Trädan är nog inte bara en odlingsteknisk benämning. Det är nog en konsekvens också, av byråkrati och ekonomisk politik.

Kristianstad tillhör en av de tätorter i Skåne som jag besökt kortast tid. Och det ska man veta, att jag har svischat genom en och annan tätort, men kanske inte så här pass mycket i utkanten. För, något Centrum syntes inte till Inte heller en vettig offentlig byggnad. Men jag har varit där på ett regelrätt vis.

Jag antar att det blåser från samma håll för det mesta i Kristianstad. Detta torde innebära att man hör bättre vad ostblekingarna har för sig, är vad västskåningarna gör. Blekinge är ju inte särskilt långt borta. Och alla län har sina gränsstäder. Kristianstad är väl nordöstra Skånes huvudstad. Är det inte det? Och som i så många andra skånska städer så lär det väl finnas ett elitserielag i handboll. Det snackas väl inte om SM där, det är ju rena rama skånska mästerskapen. Men, vem bryr sig egentligen om handboll – förutom skåningarna då. Handtag, famntag, klapp eller kyss. Det är handboll sammanfattat. Rena ”Ryska posten”.

Störd kreativitet i fingrarna får man av att man inte har ens en lite glimt av något centrum, något kommersiellt, något offentligt från Kristianstad. Inte ens ett köpcentrum. Men det finns det kanske. Det behövs ju det i Skåne. De har ju bara några få, med sammanlagt, mindre än en miljard klädbutiker i. Så, det är klart att det måste finnas ett köpcentrum i Kristianstad. De kanske bara hade den goda smaken att gräva ner det, likt stockholmarna gör med sina spårbundna kollektivtrafikmedel. Skäms de över dem? Men, nog måste det ha varit en bra utskeppningshamn i Kristianstad. När det fortfarande fanns grödor att sälja, och de fraktades med båt. Undrar föresten om det kan finnas en viss konkurrens med Karlskrona här.

Kristian IV, eller om det nu ska stavas med ”ch” tycks i alla fall ha haft ett finger med i spelat för att få till staden som den blev. Och tänk, det hörs ju nästan på namnet, Kristianstad. Trolle-Ljungby är ett slott någon mil utanför staden. Jag skriver staden, för Kristianstad är ett så avigt namn. Läser man, eller skriver man det tillräckligt många gånger så vill man snart ge tillbaka staden till danskarna, eller döpa om det till Söderstad eller något i den stilen. Ljungby horn och pipa är i alla fall två föremål från slottet. Dessa har sägner, som handlar om troll. Och åter igen så kan vi få till lite varianter på andra sägner, samt få en liten glimt av varför Trolle-Ljungby heter som det gör.

Kortfattat så var det en stalldräng som gick till ett flyttblock där trollen hade fest. Han bads att dricka ur hornet och blåsa i pipans bägge ändar. Men en flicka som var trollens rövarbyte gav honom en varning. Han sprang då hem till slottet och klarade sig precis dit. Trollen uttalade då en förbannelse över slottet. Jag har inte fått någon klarhet i hur det gick för flickan, och på vilket sätt slottet skulle ha blivit förbannat. Men elskåpen blir i alla fall suddiga på bild. Kanske har detta med förbannelsen att göra.

En annan sägen handar om att ett ofullbordat kyrktorn fick bli en spira, som kom till istället för börsen i Köpenhamn. En rörig historia som nog behöver filas på lite, tror jag. Jag kan ju ha uppfattat det hela lite fel också. Vi stannade ju inte särskilt långe i Krischtian…….schtad…

Det kan kanske vara svårt att bilda en uppfattning om något som inte finns kvar. Jag menar en fornlämning, som inte syns. Om man ser en bensinmack, som är bygd på en plats där det funnits ett gammalt hus så bör man till att börja med ha en information om att huset har stått där. Och, inte nog med det, man behöver ha en beskrivning av något slag. En bild, en text eller en hörsägen om hur det en gång i tiden såg ut. Annars så förblir bensinmacken, en bensinmack som i betraktarens ögon alltid varit huvudattraktionen på just den platsen. Nu har bensinmacken som vi besökte inget med detta att göra. Men, i och med att jag tog upp det i kombination med bilden, så kunde man, om jag inte skrev att det inte hade med saken att göra få en bild av hur det kunde ha sett ut där, på platsen där det idag finns en bensinmack. Det hade blivit en falsk bil, en sägen. En väldigt modern sägen, men visst skulle det bli en sägen, om historian om huset där bensinmacken ligger spreds, muntligt och ändrade skepnad, för varje gång.

Hovgården, i Häglinge ligger en liten bit väster om Tollarp. Det fascinerande med detta är inte att det är en arkeologisk utgrävning, där man har hittat resterna av ett gammalt hus från 1100-talet. Det är kanske inte heller sägnen om att där en gång i tiden har legat ett nunnekloster där med en underjordisk gång, till kyrkan. Nej, det som får mig att fundera på hur folk tänker är det faktum att man, för att bevara det utgrävda täck det hela med grus. Så, frågan är varför man täcker, och gömmer undan något som man anser värt att bevara. Till vems nytta är det utgrävda, väl bevarat eller ej om det är täckt och dolt för omvärlden. Fast, detta är väl som med värdefull konst. (inget har något värde, innan det är sålt) Vad får man ut av att äga ett värdefullt konstverk, som man låser in i ett bankvalv? Visst, man kan väl se det som en investering, en spekulation eller en typ av sparandeform, men hur pass värdefull är då själva konsten, om den inte kan betraktas. Är det inte det som är vitsen med konst?

Visst har det väl funnits någon eller snarare betydligt flera som har spatserat, vilat, slagits eller gjort något annat på platsen där bensinmacken finns. Men om detta vet vi intet. Man kan dikta ihop en historia om hur det skulle kunna ha varit. Men var går då gränsen för vad som är skönlitteratur och vad som är sägen. Tja, inte vet jag, men jag kan tänka mig att en sägen ger sken av att vara sanningen medan en skönlitterär text inte gör anspråk på att ha någon sanningsenlighet. Bensinmacken är sann. Sanningen är att det har gått någon på marken där den ligger, men en ev. historia är sedan uppdiktad. Den är skönlitterär, trots den fakta som bensinmacken utgör. Men samtidigt räcker det inte med att tala om att något är sant, som är hopdiktat. Jag kan hitta på en historia, hävda att det är sant men skriva om hur utomjordingarna grundlade macken. Då faller det på sin egen orimlighet. Det är skönlitteratur. Inte sägen. Detta är min uppfattning. Andra kan hävda motsatsen.

En annan typ av historieberättande är spekulation. Forskning kan man även kalla det, med lite fantasi. Alltså, man spekulerar för att sedan vilja styrka spekulationerna till fakta. Men för att kunna göra detta så måste man först utgå från en iakttagelse. Som på bilden ovan. Iakttagelsen är att 70-skylten sitter halvvägs på stolpen. Den andra iakttagelsen är att det tycks vara förbjudet att röka på vägen. Frågan är då om detta även gäller de som åker förbi i sina bilar. Hade vi inte konstaterat bensinmacken tidigare så hade vi kanske fått fortsätta att forska i ämnet. Nu har vi istället fått fram fakta, och slutsatsen blir att skylten tillhör bensinmacken i Tollarp. Man bör inte röka där. Forskningen är avslutad om den skylten. Vidare så antar jag att det var en ovanligt liten person som satte upp skylten, samtidigt som han tyckte att den borde kunna ses även av de som kröp hem från krogen. Detta hävdar jag vara sant. Vad kallar du den historien? Fakta, sägen eller skönlitteratur?

Det tycks som om det finns ovanligt mycket fornlämningar av olika slag i trakterna kring Tollarp. Eller så är det ovanligt många utgrävningar och letande där. Ett av de fynd som gjorts skulle, med tanke på namnet på gården skulle kunna uppfattas som en sägen. Det gäller den silverskatt som hittades på gården Buddahus. Buddahus! Vilket namn. Svårt att ta på riktigt allvar. Och var det namnet kommer från, det har jag inte fått reda på. Det finns också en del stenvalvsbroar i området också. Vramsån, som går genom trakten är anledningen till detta. Vramsån torde samtidigt ha en stor betydelse i Tollarps historia och har genom åren haft en praktisk betydelse. Kvarnar drevs av vattnet i Vramsån.

Man kan alltså få till en betraktelse, av ett snabbt stopp i en ort som Tollarp. Tätortssafari är inte mera än betraktarens upplevelseförmåga. Konstverk ska betraktas, inte säljas för att låsas in i ett bankvalv. Det är tur att man inte får in tätorter som Tollarp i ett bankvalv. Inte heller en stenvalvsbro.

I vanlig ordning så finns det mera fakta om orten i fråga efter besöket där, än innan. Det är lite synd. I en del fall är det bra, men i Vintries fall så är det lite synd. Men, man kanske, en dag, när man ger sig på att dokumentera småorterna kan besöka denna ort igen. Den är ju mer eller mindre siamesisk med Bunkelflo By. Allts, inte samma sak som Bunkeflostrand, vilket jag nog får anledning att återkomma till. Man nämner tydligen Vintrie och Bunkelflo som ett och samma område, ”ihopa”, som de säger i Skåne.

Det lär ska finnas en återställd långdös i Fossie. Jag vet inte så mycket om den, men vad jag förstår så är denna långdös liknande den stenformation som finns i Ale Stenar. Lite märkligt, kan tyckas, eftersom det väl handlar om helt olika tidsepoker. Långdösen är från stenåldern, medan Ale Stenar väl talar om att där låg en vikingagrav, med stenarna formerade likt ett vikingaskepp.
Hur som helst, så är långdösen i Vintrie ”bortodlad”. Ett parti stenar som ”odlats bort”, låter lite märkligt, i ordval, men är väl egentligen ganska väl beskrivande, på sitt sätt.
Trots att det är en ”bortodlad” fyndplats s har det varit onormalt mycket arkeologiska utredningar kring denna långdös, och dess omgivning. Man vet en hel del, trots ”bortodlingen”, förmodligen tack vare skärvor, benrester och slipad flinta. Men här lämnar jag denna dös, till de som intresserar sig för den mera.

Jag har inga uppgifter på att Rängs Sand heter Rängsand, istället, mer än det jag sett på ortnamnsskylten. Och den torde väl vara mera att lita på än Wikipedia?

Rängsand ligger lite som ett rundningsmärke, när man ska ner mot exklusivare ställen, som Höllviken, Skanör eller Falsterbo. Man kommer från ena, eller andra hållet, på väg ut på den halvö som slutar i Skanör och Falsterbo. Man kommer kanske från Malmö, och fortsätter mot Trelleborg och Ystad. Eller så kommer man från andra hållet, men fortsätter upp mot Malmö. Rängsand blir då ett rundningsmärke, som ingen vill stanna till vid, eller ens titta åt.
Det lär ha varit en del sommarstugor i Rängsand, men numera har det byggts till en del bostäder, för permanentboende. De 350 invånarna i Rängsand som fanns där år 2000 hade blivit nästan 600 år 2005. Nästa år, 2010 skulle jag kunna tänka mig att det har ökat ytterligare. Och så är det väl lite över allt i södra Sverige, att sommarstugeområden blir permanentboenden. Samtidigt så avfolkas Norrland. Men det lär kunna finnas en brytpunkt även för det. En dag så har Norrland stagnerat i utflyttningsförsöken. Då stabiliseras invånarantalet även där. Det kanske blir sommarstugområden i Norrland istället.

Men, nu var det ju Rängsand som detta skulle handla om. Märkligt nog så skriver man om Norrland, när man utgår från en av de mest södra tätorterna i landet. Men, det understryker bara att Sverige är ett land, byggt av svenskar, och att en skåning är lika svensk som en lapp. Fast, det förändras med åren. Sverige blir mer och mer mångkulturellt. T.o.m. Höllviken och Vellinge kommer att få sina flyktingar. Man kan ju annars tro att de som bor närmast kontinenten, närmast ”utlandet” är de som tar till sig nya kulturer, och nya människor som vill komma hit. Men, det verkar till viss mån vara tvärt om. Det är i vissa kommuner i Skåne som främlingsfientligheten breder ut sig mest. Men, glöm inte, om du fördömer dessa orter, att man absolut inte får fördöma alla. De flesta tänker, och är som du, hur du än må vara.

Jag ska avsluta med en omgjord variant av en redan ställd fråga.
”Vem var den första svensken?”

Jag vet inte om Marsvinsholm är en ort, eller om laget i fråga är ett korplag, för mig veterligen så är Marsvinsholm ett slott, i Ystad Kommun. Och hur det gick mot den aktuella tätorten i denna text, det är inte bara ointressant, det är också något som jag inte vet något om.

En annan anledning till att inte tala om var man bor kan kanske vara att man skäms för den typ av debatt som var under stor del av år 2009 om huruvida Vellinge Kommun skulle ta emot ensamkommande flyktingbarn eller ej. Och, en stor del av den debatten, samt den plats dit de väl kom sedan var väljust Hököpinge, i Vellinge Kommun. Jag undrar om inte en av de moderata politiker som ansvarar ör det hela bor där också.

I Hököpinge finns det flera hus, och dubbelt så många invånare, än 1960. Och år 2010 blir det visst flera.
Naturligtvis så finns det det obligatoriska elskåpet i Hököpinge, men det är inget som märks i det lite otympliga namnet. Och varför skulle det göra det?
Det är likadant med idrotten. Man ställer sig frågan om vem som är den bästa skidskytten i Hököpinge. Den frågan kanske är lättare att svara på, även om en är svår än den gamla frågan ”vem var den första skåningen?”

Vi var i Gessie.
Gessie är ingen tätort. Det är en småort. Men Gessie Villastad är en tätort.

Lät det förvillande? Ja, det finns en del ställen runt om i Sverige som är ganska så förvillande. Det är som om de inte riktigt går att katalogisera, rent statistiskt. Själv bor jag ju i en sådan ort. en ort som inte finns, rent officiellt. Marmorbruket, och dess grannort Kolmården finns ju inte. Men Krokek finns, och slukar tydligen upp dessa små orter, till att bli en ort som nästan kunde räknas som stad, i alla fall om man jämför med vissa små städer.
Men så har vi alltså de där orterna som det finns två av. Gessie t.ex, och Gessie Villastad.
Förmodligen så blir det så när det är frågan om rika kommuner, som expanderar med fina villaområden, men som dels kanske har ett lite geografiskt glapp mellan sig, men kanske även för att visa för omvärden att det faktiskt finns en viss social status-skillnad mellan den gamla orten, och den nya, rika delen av områdets befolkning.

Ovanstånde påstående är rent antagande. Men, rätta mig, och bevisa motsatsen. Det kanske inte är så lätt.
Vellinge Kommun är väl inte känt som den mest gästvänliga kommunnen i Sverige, om det gäller att se alla människor som lika.
Politiskt korrekt skrivet. Politiskt självmord i andra delar av landet. Men det finns en del ställen där det fungerar. Sjöbo, Vellinge o.s.v. Där kan man slå sig för bröstet och säga att ”vi är minsann riktga skåningar”. Men fråga dessa patrioter vem som var den första skåningen, så har de helt plötsligt inte samma koll på sin bakgård.

Anledningen till ovanstående kritiska ord mot kommunen Vellinge är inte att det skulle vara otrevligt där. Folk är inte otrevliga heller. Men politiken som förs där kanske kan vara lite roligare. I alla fall om man vill vara politiskt korrekt. Men vill man det?

För den som undrar om vilken ort detta handlade om, primärt, så var det alltså Gessie Villastad, och inte Gessie.
Solklart, inte sant?

Idag vet jag att det finns en sten vid kyrkan i Västra Klagstorp. Det är, om jag förstått det hela rätt, en så kallad älvkvarn. Men den går visst under det lokala namnet, Byastenen. Även namnet Åldermansstenen förekommer visst.
Man kan råga sig vad en älvkvarn gör vid en kyrka. Det var väl tämligen hedniska aktiviteter vid älvkvarnarna. Fast, det kanske var lite småhedniskt i kyrkan också, och dess förmak.
Jag har själv, för övrigt en älvkvarnssten hemma på gården. Men det är inte jag som gjort den, släpat dit den eller ens försökt att använda den. Den liksom bara är där, och ska så vara. Den är till och med registrerad som förekomst, hos Riksantikvarieämbetet. Det finns sådeles papper på att den ska vara där.
Älvkvarnsstenar är lite roligare, och intressantare at besöka än en massa gravar som inte syns, eller fyndplatser, där det hittats någon liten skärva. Den typen av fornlämningar intresserar inte mig, så länge det inte finns något att ”ta på”. Historierna kan förvisso vara trevliga, men då hamnar de väl i en egen kategori av intressen.

Kanske den gamla älvkvarnen har flyttats på senare tid, till kyrkan. Kanske det var lite speciella människor i den där församlingen. Vad vet jag?
När vi besökte Västra Klagstorp så såg vi kyrkan. Men vi var inte innanför kyrkogårdens murar. Vi koncentrerade oss på att leta efter, i princip ingenting. Det är en del av att vara på tätortssafarie, att man letar efter, ingenting. Man bör dock, i mitt fall ha tag på ett elskåp. För det är elskåpet som är den gemensamma faktorn, för alla tätorter. Det lär, mig veterligen inte finnas någon tätort som inte har ett elskåp. Jag har än så länge inte träffat på någon sådan. Så, den gemensamma faktorn, och lite av underskriften till att ha genomfört en tätortssafarie i en tätort är alltså att jag fotograferar ett elskåp. Det tycker jag är en bra idé. Andra får tycka vad de vill. Men det måste väl vara en bättre tradition än att använda en älvkvarn, speciellt utanför en kyrka.

Jag visste alltså inte om Byastenen vid kyrkan. Och om jag en dag kommer tillbaka till Västra Klagstorp så vet jag vad jag ska leta efter.

Jag har inte tittat på kartan över var gränsen går, mellan Oxie och Kristineberg. Bägge är tätorter i Malmö Kommun. Bägge har skyltar, på samma stolpe, som talar om att man är i just, den orten. Ja, alltså, att man är i Oxie – och Kristineberg, samtidigt.
Jag kan bara tolka det som att de ligger på var sida om vägen. Men vilken ort ligger då mitt på vägen? Har de halva vägen var? När man kör in så är man i ena orten, men man lämnar den andra, när man kör ut.
Visst är det förvirrande?

Kristineberg är väl, likt många andra ”kartongbyggen” något som inte inbjuder till vidare turism. Ja, jag vet faktiskt inte om det fans något av intresse där. För mig så var det mest ett område som, om ett antal år kanske hade satt sig. Nu verkade det väl mest vara som att komma till ett Legoland i miljard-kronors-format.
Området är annars ganska tätt med utgrävningar, eller i alla fall fyndplatser. Inget av större intresse dock. Mest gravplatser och en och annan fyndplats. De flesta är säkert överschaktade eller borttagna, i förmån för dessa gigantiska LEGO-klossar. Intressant är dock, hur det gick till när golfbanan byggdes. Jag vet inget om detta, men kan ju spekulera. Det finns ett par fynd- och gravplatser just där golfbanan är belägen. Var måhända dessa utgrävda innan man byggde golfbanan? Blev golfbanan försenad av utgrävningarna? Fanns det någon kommunal stark man som sopade fyndplatserna under mattan? Var allt, rent av i sin ordning? Fanns det över huvud taget några problem? Finns det, utom allt tvivel inget mera att skriva om Kristineberg, än en jäkla golfbana?
Lika bra att åka till Oxie istället, när man är i dessa faggor. De har ju i alla fall ett eget centrum, med affärer, och ett konstverk, i form av en oxe. parkera gärna i Kristineberg, och gå dit. Det är ju ändå sammanvuxet, endast åtskiljt av en väg.

Veberöd.
Det känns som om jag redan har varit i Veberöd, innan jag var där första gången. Men det går ju inte, rent fysiskt. Men filosofiskt, då finns det möjlighet för allt.

Jag vet inte hur pass filosofiska människorna i Veberöd är, för det är svårt att komma dm nära, och lära känna dem, när man är på genomresa. En genomresa som skulle ha sitt slut, 50 mil norrut, lite senare, samma dygn.

Jag vet inte om det har med filosofi att göra. Men en 58-årig man körde från Lund till Veberöd, i slutet av Maj, 2009. Han körde märkbart vingligt. (Körde han på två hjul?) Väl hemma så knackade Polisen på dörren. Mannen friades från Rattfylla, trots att han hade 1,62 promille alkohol i blodet. Det gick inte att utesluta att han hade fortsatt att dricka, efter det att han kommit hem. Han erkände dock att han hade druckit tre glas vin, innan han for iväg, från lund, till Veberöd.

Borde inte Polisen känna till detta lilla kryphål i lagen. Borde de inte veta att deras sak inte håller i en rättegång. Hur är det med Polisens filosofi, i Veberöd, när det gäller ingripanden av nämnda karaktär?
Hur är det med filosofin, att tre glas vin inte är någon fara med, när man tänkt köra bil. Kan man, och bör man köra bil efter tre glas vin?
I Veberöd kan man det Där är det fritt fram. Visserligen så kommer Polisen efter ett tag, och knackar på dörren lite försynt, som en 10-årig Första Majblommeförsäljare. Men filosofin är att man snart kan åka hem. Frågan är bara om man fick skjuts till polisstationen, eller om man fick ta sin egen bil. Det handlade ju trots allt bara om tre glas vin.

Det går en bäck rakt genom Veberöd. Ja, det kanske går flera bäckar genom Veberöd. Men vi såg bara en.
Om man ställer sig och kissar rakt ut i den bäcken, så blir man nog inte bara haffad och åtalad. Man blir säkert straffad också. Naturligtvis så hänger det ihop med att man har druckit tre glas vin. För när man inte kan fälla en person, som säger sig ha druckit tre glas vin, så får man vänta till det kommer ut. Man får kompensera det brott som inte gick att åtala, med ett annat brott, som väl kanske, i vissa kulturer kan anses som lite mindre alvarligt. Men brottet i fråga härstammar från samma källa, d.v.s. de tre glas vin som dracks tidigare. Ingen kommer undan.

Men, låt oss nu, för det filosofiska resonemanget säga att det var straffbart att dricka tre glas vin, för att sedan köra bil. Låt oss låtsas att detta var olagligt, t.o.m. i Veberöd.
När man då åtalas, och fälls för detta brott, att köra bil, efter att ha druckit tre glas vin. Kan man då fällas för att man kissar i bäcken? Kan man straffas två gånger för samma förseelse? Jag menar, det handlar ju om brott som härrör från samma källa, nämligen de tre glas vin som man drack i Lund. Inte kan man väl dömas för samma brott, två gånger?

En dös är en formation av stenar, som användes till att markera en grav, på stenåldern. Nog om detta.
Ja, nog, för när vi var i Skegrie så hade vi ingen aning om att det fanns en dös där, som är 5000 år gammal. Vi var vid kyrkan, som ligger bredvid dösen, eller om det är dösen, som ligger bredvid kyrkan. Man byggde sådeles kyrkan vid en befintlig gravplats. Praktiskt så att det förslår.

Jag kollade på bilderna om man såg dösen. Men det gör man inte. Vi kom nog från fel håll.
Det var synd att vi kom från fel håll, eller i alla fall att vi missade dösen. För det fanns inte mycket annat att se i Skegrie, inte utan att stanna lite längre än vi faktiskt gjorde. Vi var så kort tid där att vi knappt var där alls. Men dokumentationen talar om att vi var där. Det var nog, om man vänder på det ingen som var där, som noterade att vi var där, eller än mindre kommer ihåg att vi var där. Våra spår blev utplånade i Skegrie, nästan omedelbart.

Biohuset, i Galleria Toppen, i Höllviken kan inte ta emot telefonsamtal, p.g.a. stöld.
Det framgår inte om det är SIM-kortet, PIN-koden eller om det rent av är luftledningarna som stulits. De sistnämnda kan kanske ge några kronor, som metallskrot, eller som begagnad ledning, till något öststatsland.
Här slutar nog jämförelserna mellan Höllviken, och öststaterna. Höllviken vill nog ha nya, moderna grejor. De nöjer sig nog inte med gammalt skit, i denna tätort, i Vellinge Kommun.

Jag har fått en känsla av att vissa personer i Höllviken, inte bara anser sig må bättre. De tror sig veta hur andra ska må bättre också. Men som sagt, det är ju bara en känsla.
Nu är jag ju inte säker på att de raps-, bet- eller andra kolhydratsodlande personer, runt ikring Höllviken håller med om detta. (Bönder kallas de visst)

Vi hamnade i alla fall på Toppen. Det är ett kommersiellt centrum, som verkar lite av ett ”Wanabe-shoppingcentrum”. (ordet är stulet från Bibeln)

Jag tittade lite som hastigast i plånboken, samt beräknade vad som fanns i Småfotingarnas sparbössor. Men jag kom fram till att vi förmodligen saknade några få ören, ifall att vi hade tänkt att köpa ett hus i denna tätort. Det var rejäla skjul som folk bodde i. garagen var väl finare än många hus, på andra ställen. (Lomma kanske?)
Emigrerande Rosengårds-bor syntes inte till i särskilt stor utsträckning. GI-nivån var stor. Blommorna hade det bättre än en gatsopare i Lagos. (om det nu finns några gatsopare i Lagos)
Märkligt nog så är väl inbrottsstatistiken högre i orter som Höllviken, än Rosengård. Kan det bero på att GI-halten är så hög, att de går in i väggen. I grannens vägg. Och i och med att det är larmat till höger och vänster så ljuder en siren, vilket får den GI-berusade grannen att bli så förvirrad att den tar bordssilvret, och stoppar det i örat. När han sedan, springande, helt naken kommer ut på vägen, och möts av en polisstyrka, från Vellinge. Ja, då blir han haffad, och återbördad till sitt ursprung, Rosengård. (eller möjligen Lomma)

Jönköping har frikyrkor, och Alf Svensson. Uppsala har Livets ord, och pastor Ekman. Höllviken har GI, och en biograf, utan telefon. GI-predikanterna är lite av vår tids kolportörer. Handelsresande i hälsa, med nyskrivna böcker om LHC och GI. (vad nu Linköpings HC har med saken att göra. Jag har aldrig förstått det)

  

 

 

 

 

 

 

.

 

 

 

Höllviken känns inte som någon gammal, kulturell tätort, med medeltida historia, och kulturellt intressanta platser. Höllviken känns mera som platt-TVns förlovade hemland, och de kodade hemnätverkens Mecka.

.

Det borde ha varit för ett år sedan ungefär. Vi var i Vellinge, Skåne. Det finns ett ställe där, som om jag minns rätt heter Vellingeblomman. Där hade det dukats upp med påskmarknadsaktig dekoration. Det såldes allt möjligt i påskväg. Det var som en julmarknad, utan saft-glögg eller jul-tjärvar.
Fast å andra sidan så finns det ju inte påskkärringar vid jul. Jo, kärringar finns det väl, men de är inte så påskiga.

.

.

Jag registrerade väl kanske inte om det fanns så mycket mera i Vellinge, som tätort, men någonstans, i något hus, hemma hos någon så var det säkert någon som drack en kopp kaffe och förbannade sig över hur ruttet samhället är. Men det fanns säkert de som förbannade sig mindre över det samma. Det verkade att vara ett samhälle där det förbannades mindre, än på många andra ställen, med mera höghus.

 

På tal om höghus så såg jag en trailer på en film idag, på morgonnyheterna. Det var en scen med två personer som stod i en hiss. Det kom på en tredje person, och så vidare. De samtalade, och det hände en liten grej, med killen som satte i halsen och hostade upp maten på kvinnan framför. Handlingen och konversationen i sig var väl lite ointressant. Det som fångade mitt intresse, och gav mig en funderare var hur höga de hus är i dessa typer av filmer, där scenerna utspelas i en hiss. Scenerna i hissar i filmer är så pass långa att man kan tro att husens antenner, som William brukar säga ”petar Gud i arslet”. (det är en Bellman historia)
Alternativet är ju att de har förbannat långsamma hissar i dessa hus. De kanske hand-vevas upp eftersom att man sällan ser en piccolo som åker med. Dessa har nog fått andra arbetsuppgifter.

Hur det är med snabbheten på hissarna i Vellinge, det vet jag inte. Jag varken åkte, eller ens såg någon hiss där. Men det finns säkert någon hiss, där folk står och fiser lite i smyg, för att det inte ska märkas vem som gjorde det. Det harklas nog också en del, samt till och med, eventuellt hånglas lite i hissarna, när ingen ser. Att åka hiss i Vellinge kan kanske vara riktigt spännande. Det behövs ju bara två våningar, och en liten hiss, för att man ska kunna bli stannandes i mellan två våningar, och bli fast där hela dagen.
Jag har ingen aning om hur många av Vellinges invånare som föddes nio månader efter att deras föräldrar blivit fast i en hiss, mellan två våningar. Men man kan inte utesluta dess existens utan vidare undersökning, och forskning i ämnet.

Det var inte bara blommor och växter som fanns inne på Vellingeblomman, vid sidan av alla påskrelaterade prylar, och pynt. Det fanns trädgårdsdekorationer också. Det fanns små inomhushägn med getter och får i också, samt kaniner, ormar och fiskar.
Det hela var väldigt ”besökarvänligt”.
Förmodligen så var det därför som det väl kanske inte alltid var de billigaste priserna, vare sig i butiken, eller någon annanstans i denna omgivning.
Det fanns naturligtvis även en kafeteria där också.

.

.

Jag trodde att svarthuvad mås var samma sak som skrattmås. Och det är det väl kanske. Eller så finns det inget som heter skrattmås, bara svarthuvad mås.

När man kollar på vad som registreras som räknade fåglar vid fågelskådningen i Lomma så tar de med just, Svarthuvad Mås i sina räkningar. Detta tillsammans med en massa andra, mindre vanliga fåglar. Jag undrar varför de just spanar in den svarthuvade måsen? Den finns ju överallt, i massor. Men i Lomma kanske de infört restrektioner mot just denna fågel. Vad vet jag.

Lommaborna verkar inte ha det lika roligt som Bjärredsborna. Om de nu inte åker till Bjärred och spelar bridge vill säga. I Bjärred spelas det bridge på 20 bord, två dagar i veckan. Det blir 80 personer, gånger två. Hur många spelar i Lomma?

Lomma, snabbt in, snabbt ut. Så gick det till när vi besökte Lomma för första gången. Andra gången så pressade vi nog tiden ytterligare. För har man inget ärende i affären, eller i biblioteket, så kan man lika gärna bege sig ut på landsbygden, eller varför inte byta tätort helt. Bjärred kanske?

Det känns som om Lomma Kommun har en hel del att erbjuda, bara man vill hitta det. Men det mesta av detta finns antingen utanför tätorten, eller i en helt annan tätort, i samma kommun. Bjärred, till exempel.
Men en snabb sväng in i en tätort som Lomma, och snabbt ut igen ger ju kanske inte en rättvis bild av hur det ser ut med turistattraktioner. Men vem har sagt att det ska ge en rättvis bild av en tätort, när man är på tätortssafarie. Har Bjärredsborna sagt det?

Men Lomma har ju sina fyra exemplar av svarthuvad mås i alla fall. Om den nu inte flugit över gränsen, till Bjärred.

Nu är det inte Knutby som detta handlar om. Inte heller om bommar, eller om någon hembygdsförenings verk. Ja, om man inte anser att det är deras verk att man inte såg något av de historiska monumenten som lär ska finnas, i Hjärup.

Jag har varit i Hjärup efter att jag var där, i tätortssafariens namn. Men inte ens då fanns det något som talade om för mig, att nu ska du minsann styra kosan, i den eller den riktningen. ”För där finns det en fin runsten, som är topp tre, i vår historias topplista”. Det är den, samt ”Stora Hög” och ”Lilla Hög”.

Problemet är att man måste ta reda på saker innan man kommer till en tätort Hjärup, annars ser man inget, mer än möjligen Bykrogen, eller Pizzeria Viking.
Viking är kanske det närmaste vi kommer ett spontant möte med Hjärups historia. Visserligen så handlar ju en del av Hjärups historia om vikingatiden. Men att Pizzeria Viking skulle stå i bräschen och agera ambassadör för att påminna oss utbölingar om detta, det var väl ändå inte meningen.

Det är kanske inte meningen att man ska fråga sig varför det finns hembygdsföreningar, eller byalag. De kanske bara ska finnas där. De kanske inte är till för de som kommer, och ger sig av, så fort de konstaterat att det finns ett elskåp – men inga runstenar, eller stora, eller små högar.
Kanske har hembygdsföreningen i Hjärup möte just denna dag, i Pizzeria Viking.

Man har i alla fall satt som mål, att i princip fördubbla antalet invånare från 2005 till 2015. Blir det många hyresrätter, en- och tvårummare? Förmodligen inte. Det blir nog mera 300 kvadratmeters tupperwareliknande konserver, med gator mellan. Gator som med sina fjorton vägbulor, och tändsticksvarnande skyltar, samt övriga förbudsskyltar ser till att inte hembygden tar sig vare sig in, eller ut.

Det var visserligen ett tag sedan. Men det känns som igår.
Eller, snarare förra månaden. Eller lite mera exakt, förra året. Ja, där har vi det.
Det var ett bra tag sedan, nämligen förra året.

Vi var en tripp till Skurup.
Skurup, om jag får tänka mig något från den tätorten, utan att egentligen tänka efter så är det att det var himla massa tegel, som så ofta är i dessa trakter. Men det var även en himla massa banker.

Det kanske inte var så mycket banker där, men det kändes så i alla fall. Man kanske fik bankerna rakt i ansiktet liksom. Eller så var det något bankrån där, vid tillfället som vi besökte orten.
Fast, om jag minns rätt så var det en värdetransport som blev rånad, någonstans i den trakten. Vet inte om det är så noga med den saken.
Jo, visst, det är ju klart. personalen inne i bankerna kanske bryr sig lite mera, ifall att det var deras bank, eller en värdetransport någon helt annanstans som rånades. Det kan ju ha relevans för hur pass mycket spänning de vill ha, på sin arbetsplats.
Men jag tvivlar på att det finns så många inom bankpersonalen som sitter och vill ha lite spänning, på jobbet. Tänk vad retfullt det skulle vara, om spänningen släppte mitt under ett kundbesök. Väderspänning är inte att leka med. Speciellt inte om det är bankrån samtidigt. En fis kan utlösa de mest hemska saker under ett bankrån. Rånaren kan tro att den inte tas på alvar. Eller än värre, den kan tro att någon tryckt på larmknappen och att det helt plötsligt strömmade ut gas i lokalen, för att söva rånaren i fråga.
Han kan då få för sig att skjuta vilt omkring sig, och bli riktigt farlig, med sin air-gun.

Man kan föresten undra om orter med mycket tegelhus har flera vandaliserade skyltfönster än andra orter. Alltså, om dessa tegelstenar används oftare till att kasta in i skyltfönstren, mot en medeltida stad, i trä. Det kanske förekommer försök med trä i dessa städer lika ofta som det förekommer försök till att panga en ruta, i en stad med mycket tegel, fast med en tegelsten i stället för trä. Skillnaden är väl att det är effektivare att kasta en tegelsten i genom rutan, än en träbit. Det borde medföra en högre statistik av krossade skyltfönster i städerna med tegel.
Nu kan kanske det hela kompenseras med att man helt enkelt har färre skyltfönster i de städer som har mycket tegel. Eller så är de kanske klenare, och vill ha en träbit istället, för att orka mera. Men eftersom träbitarna finns i städerna med trä i husen, så hittar de inget att kasta i skyltfönstren. De irrar omkring och letar trä, istället för att kasta saker i genom skyltfönstren. Det medför att de som kastar saker genom skyltfönstren i trästäderna, och som faktiskt lyckas ibland, får en liten, men dock högre statistik i alla fall.
Statistik är till för att manipuleras, eller i alla fall läsas lite som man tycker att det passar, i ens egen argumentation.

 Vi var även på Nils Holgerson-gymnasiet. Här utbildar de folk, till att bli fullfjädrade formations-piloter. Man får lära sig att sitta, både gränsle samt i damsadel när man flyger gås. Man gör män av pojkar, kvinnor av flickor, man ger dem – gåshud!

Det är ju faktiskt lite märkligt hur Nils Holgerson har blivit något av en symbol för Skåne. Det var ju en värmländska som fick i uppdrag att skriva en lärobok i geografi, och som då skrev om denna figur. Han hade ju lika gärna kunnat startat sin resa från Treriksröset, eller från Karlstad, eller på något annat vis tagit sig runt vårt land. Meningen var väl, om jag förstått det hela rätt att det skulle vara en rikstäckande lärobok, för svenska barn. Men att Selma Lagerlöf inte ville skriva riktigt som man brukade i andra läroböcker. Boken fick en hel del kritik då den kom, i början av 1900-talet. Inte minst av en viss Albert Engström.

Vem ska man lita på egentligen?
Jag har märkt att SCB:s statistik över invånare i en tätort inte alltid stämmer med Kommunens statistik. Vem ska man lita på då? SCB har väl som främsta uppgift att vara korrekta, annars så faller ju hela deras existentiella idé. Kommunen däremot ska man ju kunna lita på som medborgare och som en icke kommersiell marknadskraft.
Men som experter på statistik så borde ju SCB vara den som ska vara mest exakt i sina siffror.
 

För en tid sedan så besökte vi Genarp, en tätort i Lunds Kommun, Skåne. Den har enligt vissa siffror 3500 invånare ungefär och enligt viss andra, bara 2500, också det på ett ungefär. Att det är ungefär är att jag rundar av det till något jämt i brist på exakt minne av vad jag läste.
jag kan föresten, om man har lite innovation rekommendera SCB:s och olika kommuners statistiksidor. De kan var riktigt roande, trots att det låter tämligen trist. Visste du föresten att den förra orten som jag skrev om, Västerlösa har en medelinkomst på över 400 000 kronor om året. De har heller inga socialbidragstagare. Men samtidigt så har de en arbetslöshet, eller som det uttrycks ”människor i arbetsmarknadsåtgärder” på 9%. Det finns även minst en singeltjej i åldern 16-65 år i Västerlösa för det är en kvinna mer än det finns män där. Nu kan det ju var en 65-årig kvinna som är gift med en 66-åring. Men i alla fall. Skynda er grabbar!

Men nu var det ju inte Västerlösa som jag skulle skriva om. Ej heller SCB eller kommunal statistik. Men när man är inne på Kommuner, och då Lunds Kommun som då Genarp tillhör så verkar det som om de i Genarp känner sig lite åsidosatta av kommunen. De tycker att de blir bortglömda. kommunikationstrafiken går till Staffanstorp, folk jobbar i Malmö och socken tillhör Bara Härad. Så visst blir det väl lite rörigt med det administrativa, även för Lunds Kommun, det kan jag tänka mig.

Men nu verkar det som om de har en fint fungerande kommundel ändå, med eget medborgarkontor som tillhandahåller blanketter, dator med Internet samt att man kan göra utskrifter till självkostnadspris.
Att man kan använda Internet om man bara har ett lånekort, det visste jag inget om då vi var där. Jag har ju faktiskt ett lånekort till Lunds Stadsbibliotek. Jag fixade det en dag när jag var med Småfotingarna i Lund. Det får jag ha i åtanke nästa gång jag kommer till Genarp.

I närheten av Genarp så finns det en hel del kuperad terräng samt en hel del skog. Det är nog en av anledningarna till att Scoutkåren framhävs i de aktivitetsfoldrar som kan tänkas att finnas, interaktivt eller i pappersform. Det finns även en hel del hjort i området. Det fungerar nog som jakt- och rekreationsområde samt i viss mån naturreservat.

En annan sak som man stöter på i anslutning till Genarp är Häckeberga. Häckeberga är ett slott med det finns även en gata och en skola med det namnet. ja, t.o.m. ett gästgiveri. Det finns säkert flera saker som hör samman med namnet Häckeberga men det vi fastnade för och stannade till vid var själva slottet. Det finns ju en del slott i Skåne, det är inte som i USA där de nöjer sig med en Barrack. (äh, ja, ursäkta)

Genarp var tydligen en egen kommun innan den slogs ihop med två andra kommuner för att till sist slukas upp av Lunds Kommun. Detta kan kanske förklara det lilla gnäll om bortglömd del av kommunen från Genarpsbor, gentemot Lunds Kommun. Det har varit likadant här i Kolmården. Kolmården har ju också varit egen kommun. Och folk har nog talat om folkomröstningar och liknande för att få till en ny kommun, en ny Kolmårdens Kommun. Dessa önskemål kommer ofta från kommundelar som har lite av de sociala problemen, där det finns förhållandevis få bidragstagare o.s.v.

Vi stannade till lite för att se på slottet, från utsidan. Vi stannade även vid ett fält där en flock hjortar hade en liten betessammankomst. Vi smög oss på dem och gömde oss bakom några stora grästuvor, i ett dike. Men det hjälpte inte. De såg oss ändå och gjorde en kollektiv cirkelrörelse för att fly fältet. (Ja, men det gamla uttrycket ”fly fältet” blev ju till av någon jäkla anledning, det handlade nog om hjortar)

Ovanstående meningar, i kombination med varandra skulle säkert få överanalytiska människor att reagera på min mentala status. Men de behöver inte vara oroliga.
Att jag kom att tänka på denna ordlek var att det nyligen varit höstlov och höstlovet, om man frågar ungdomar vad de ska göra under nämnda period så får man säkert till 90% svaret – sova.

Det lär föresten finnas en bok med Barack Obamas tal i. Så ungdomar -  gå och lägg er! Sov istället för att köpa den boken! Man ska sövas, inte bedövas.

Jag har tidigare skrivit om hur tätorter dör, liksom somnar in som om det var konstant höstlov för tätorter. Jag har även konstaterat att det i stora drag är köpcentrumen och stora butikskedjors fel att det blir så. Naturligtvis så handlar det om konjunkturer, globala ekonomiska förutsättningar och skattetryck mot företagare och allt sådant tråkigt också. Men effekten blir köpcentrum och stora butikskedjor som tränger undan lokala och mindre butiker.
Folk beger sig iväg från sin lilla tätort för att bege sig till köpcentrumet om man nu inte bor i Burlöv.
I Burlöv, som visserligen väl är rätt så stort och tämligen centralt beläget i förhållande till urbaniseringen i området där ligger det ett stort köpcentrum.

Men hur intressant blir orten i fråga då? Varför finns det inte mera iögonfallande saker i anslutning till detta stora komplex av kommersialism? Är folk så upptagna att konsumera alla sina slantar att de inte har tid till att göra något i gemenskapens tecken, i närheten av där folk finns.
För med tanke på hur stort Burlöv Centrum är, hur mycket folk det kommer dit varje dag så finns det väldigt få vanliga bänkar att sitta på. Folk har tydligen inte tid till att sätta sig ner, ta det lugnt mellan inköpen och reflektera över varför de egentligen är där. Man måste inte skrika bara föra att man har en åsikt. Man måste inte ens göra sig hörd bara för att man finnes en reflektion i vardagen, den av andra stöpta vardagen, som utgår från att alla vill ha samma butiker i all köpcentrum som finns.

Jag undrar hur det skulle slå ut om man tog 20 kronor i inträde till att gå in på Burlöv Centrum.
Med tanke på det som numera i sann modernistisk anda kallas för upplevelseindustri så skulle väl shopping i Burlöv Centrum kunna ingå i den kategorin. Jag menar att IKEA brukar ju hamna på listor över turistmål, olika julmarknader tar inträde, man betalar för att bada och duscha, man lägger gärna en slant för att få bli av med sina sopor.
Ok, det där sista kanske inte hade med saken att göra men om man ser till prisutvecklingen på sophanteringen och hur man mer och mer får göra jobbet själv, hur man får sortera sina sopor, får mindre och mindre i sitt sopkärl, hur man måste ställa sin soptunna närmare vägen, hur man får ha sina sopor längre i tunnan innan de blir hämtade samtidigt som man måste betala mera i avgift, så har man accepterat att betala för att ta hand om stora delar av sin sophantering. Och om man accepterar det, så borde man väl kunna acceptera att få betala 20 kronor för att kunna komma in till de åtråvärda multinationella stora butikskedjor som hungrigt väntar på att få ta emot resten av dina pengar, inne i köpcentrum som Burlöv Centrum.

Minns du Hanna? Hanna från Arlöv? Den Hanna som Nationalteatern sjöng om i en låt med just titeln ”Hanna från Arlöv” på plattan ”Livet är en fest”.
Jag undrar hur hon skulle reagera på att det helt plötsligt inte gick att skicka SMS, hur det skulle vara för henne att se sin dator haverera? Skulle hon ens ha en mobiltelefon? Han kanske skulle ha en men att det skulle vara en Nokia 3210 eller rent av en stor trekilos från mobiltelefonins början, som inte gick att skicka SMS med. Hon skulle säkert svära var gång som hon hörde pipet från någons mobil, det pip som talade om att just den personen var viktig nog att få sig tillsänt en snedvriden smilies-gubbe.

Jag trodde att Arlöv låg i Göteborg, att allt som hade med Nationalteatern att göra handlade om Göteborg. Jag trodde att Nationalteatern var lika mycket Göteborg som Kålle och Ada eller som Sten-Åke Cederhök.
Men jag hade fel. Jag upptäckte det på SCB:s hemsida då jag insåg att Arlöv var en tätort i Skåne.
Nu har jag även besökt denna tätort i Skåne. Jag har sett dess affär, Arlöv Livs, sett den stora industrin där man kunde tänka sig att Hanna en gång jobbade, Danisco Socker.
Även där fick man lära sig något. För en som blivit uppvuxen på Sockerbolaget AB:s socker i sann anti-GI-anda så var visserligen inte Danisco obekant, men mera ett bolag på andra sidan sundet, att det skulle, om nu en gissning skulle komma på tal i detta smala ämne – skulle bli Danmark.

Nja, alla tätorter har väl sin egen stil, sin egen lilla charm för den som vill leta reda på den, sin egen profil. Det är väl sällan så att man bygger en hel tätort på en gång. Det börjar nog ofta med ett eller ett par hus. Men detta sker långt tillbaka i tiden, innan SCB fanns, innan det ens fanns en tanke på att just det hus som byggdes då skulle växa till sig, yngla av sig och till sist bilda en tätort.

Vissa tätorter åker man bara igenom eller förbi. Man tar sig inte tid oftast att söka sig en historia i tätorten i fråga. Det är ju trots allt så att vägarna numera leds förbi alla typer av orter, stora som små. Det byggs köpcentra, vägkrogar eller bensinmackskoncentrationer längs vägarna, där folk kör, inte där folk bor. Om man beger sig till en liten tätort, som Östra Grevie, Skåne så kan man hitta rester av någon kiosk, någon affär som byggts om till bostad samt en och annan gammal mack där man behållit bensinpumpen som ett minne, en påminnelse om att det en gång i tiden fanns utrymme för den lokala affären, mellan den lokala entreprenören och den lokala ortsbon.

Men är det någon som stannar? Är det någon som ger den gamla kiosken med de igenbommade fönstren någon tanke idag. Är det ens någon som ser att det en gång i tiden fanns liv och rörelse, samtal mellan människor, hundar som inte var välkomna innanför affärers dörrar, som fick sitta bundna medan dess matte köpte ett paket tamponger inne i den numera igenslagna affären eller att samma hunds matte satt med en öl efter att ha kommit ut från macken med en folköl och dagens kvällstidning. Kan man ens köpa en korv med bröd i en liten tätort med 436 invånare, allt enligt SCB:s statistik från 2005.

Det märkliga är att hur många affärer, hur många kiosker, hur många små bensinmackar som läggs ner, som det inte finns folk till, inte finns kundunderlag, inte bär sig p.g.a. att lönsamhetskraven är så stora, att staten vill styra utvecklingen mot att bli köpcentrum, multinationella butikskedjor så finns alltid kyrkan kvar. Kyrkan dit det kanske kommer 20 personer varje vecka, den kostar tydligen inte ett öre, den försvinner aldrig. Församlingen står sig ekonomiskt, trots att det kommer färre folk dit än det skulle göra till en lokal affär.
Förklaringen het förmodligen kyrkoskatt. Att folk betalar kyrkoskatt är en självklarhet, eller kanske rent av något som man helt enkelt inte har ifrågasatt. Om man tog samma skatt, lät kyrkan t in sina medlemsavgifter själva och förde in en lokalhandelsskatt som gick till att behålla den lokala affären, den lokala bensinmacken eller den lokala kiosken, så att man kunde ta sig en korv med bröd, tanka sin dunk till gräsklipparen samt köpa sitt diskmedel lokalt, och ändå inte behöva fara iväg flera mil – skulle folk reagera då, skulle de svälja det som en själklarhet, som de gör med kyrkoskatten?

Jag kan medge att Östra Grevie inte ger så mycket av att passera, men orten kan fungera som frö till en tanke, en tanke till de orter som föses undan, trängs ut av förbifarter, köpcentra och vägkrogar. När öppnar Vägkrogen, Östra Grevie eller Östra Grevie köpcentrum?

En dansk lastbil svängde av vägen och parkerade bakom oss när vi hade stannat på den lilla ficka vid vägen där det fann en informationsskylt med karta över Landskrona.
Chauffören letade efter något, det gjorde inte vi. Vi visste inte vart vi skulle, vi hade inte bestämt oss ännu.
Jag funderade på om han behövde hjälp, om jag skulle erbjuda mig att lotsa honom rätt då jag hade en GPS i bilen. Men han tycktes klara sig ändå. Vem hade sagt att vi visste vad vi gjorde.

.

Det var andra dagen av de dagar som Småfotingarna och jag studerade Skåne lite närmare. Vi gjorde det på vårt vis, vi hade kamera, bil, GPS samt en totalt oplanerad dag framför oss. Vi hamnade i alla fall, efter att ha ätit frukost i Lund med frallor från Mormors bageri i Landskrona. För att samla lite tankar över vad sjutton vi gjorde där, och vart vi skulle så stannade vi vid den lilla parkeringsfickan, med informationsskylten så att vi kunde få en liten aning om var vi skulle – och kanske kissa lite också.

Småfotingarna, speciellt Michelle brukar villa ha de små kartor som oftast finns vid dessa platser, vid infarterna till en stad. Men dessa var slut, det fanns inga kvar i den lilla låda som de skulle ligga i. Det är möjligt att dessa endast fylls på i början av sommaren och att ingen räknar med att de ska ta slut.

Vi tog oss in i staden men tog oss lite förbi det som väl får anses om det kommersiella centrumet. Vi riktade in oss på en kyrka, och en park som låg i närheten. Vid parken så fann det en å, med en liten plats där fåglarna samlades för att eventuellt få lite bröd tillkastat från vänliga flanörer.
Vi trodde i alla fall at det var en å. Vi trodde också att det var en park.
Det var väl lite av en park också, men det var inte hela sanningen. Det visade sig vara en gammal borg, och ån var ingen å, det var en vallgrav, runt borgen.
Vi traskade runt lite och kollade på naturen. Vi fick även en skymt av borgen, den i trä som tydligen var lite av stadens stolthet med informationstavlor runt om, lite överallt.
Jag är ju ingen storkonsument av informationstavlor, därför blir det inte alltid faktariktiga analyser av det visuella som tränger in, via min synnerv, in i hjärnan för att bilda nya, kanske felaktiga neuroner.

På ena sidan, alltså det om väl får anse som baksidan av borgen å var det ett villaområde. Det skulle aldrig få byggas där idag. Det var visserligen byggt i något sånär pittoresk smak och fungerade nog mest som sommarbostäder, men hade dock hamnat lite kontigt, i alla fall för en utomstående.
Det odlades friskt i dessa trädgårdar. Det var lika mycket blommor om hemma hos Carl von Linné.
Man hade även byggt gångvägar, lite runt om i omgivningen. Det fanns enkla kartor på via av informationstavlorna så att man kulle veta vart man kulle, eller vart man förmodat hamnade.

 

Mitt inne i det lilla bostadsområdet så fanns det i alla fall ett elskåp vilket fullbordade tätortssafariet i Landskrona. Men det fanns mera att se, mera att göra, anledningar att komma tillbaka till Landskrona, som tätort, i Skåne.

.

Vi lyckades dock att komma tillbaka till bilen, även om det var lite av en labyrint, dessa gångvägar. Vilken tur att det fann skyltar med kartor på.

Vi stannade till vid orts-skylten som stod vid en kyrka. På andra sidan den lilla grusvägen som vi svängde in på så fanns det ett fält med råg.
Michelle ville hoppa av och plocka några ax för att studera dem lite noggrannare.
Jag passade på att ta en bild på skylten, med kyrkan strax bakom.
Det var en hel del aktivitet framför kyrkan och när jag tittade lite noggrannare så såg jag att det var begravning på gång. Jag insåg att  vi kanske inte skulle bli allt för närgångna med kamera och högljudda Småfotingar.
Det stod en bil utanför kyrkmuren. I bilen så fanns det massor med blommor och folk kom med buketter, kransar och allehanda blommarrangemang. En likbil hade parkerat på andra sidan vägen, mitt emot är vi skulle stanna. Jag körde fram bilen för att vända medan Michelle plockade ax på åkern. När jag kom tillbaka så hoppade hon in i bilen så att vi kunde fortsätta.

Hofterup verkade inte speciellt stort och jag ifrågasatte dess berättigande som tätort trots att jag kände till det statistiska faktum att det verkligen var en tätort.

Vi for ut ur den s.k. tätorten för att bege oss ut på landet, på en landsväg med sädesåkrar på bägge sidor. Efter ett tag så kom vi till en ny tätort, som hette – - Hofterup!
Vad nu, det där lät bekant.
Och visst gjorde det så. Vi hade ånyo kommit in i Hofterup från andra hållet på något konstigt vis. Det måste ha varit en avlång tätort med en liten böj. Det var nog därför det kändes som om det inte var någon tätort, vi kom nog helt enkelt in från sidan för att åka ut direkt. När vi sedan körde runt så kom vi in i andra änden då vi såg oss komma in för att nästa omedelbart komma ut igen.

”Alla människor bär på en historia” heter det ju i visan. Det är något som jag tycker stämmer bra. Det gäller bara att hitta någon som vill lyssna.
Jag tror också att alla tätorter bär på en historia, bara man ids ta reda på den.
En plats har även den fördelen att man kan låter det visuella vara historian, låta bilderna tala.

Vi hittade i alla fall ett elskåp, som sig bör i en tätort.
Det var Michelle som letade och tyckte att vi skulle välja just detta elskåp.

”Nu ska vi bara hitta ett elskåp också” sa hon.

Kyrkan hittade vi också. De brukar ju synas rätt bra men denna gång åkte vi förbi den så även om den skulle vara lägre så skulle vi ha stött på den.

Barsebäck kändes som något som bara råkade komma i vår väg. Vi brydde oss inte ens om kärnkraftverken som ligger en bit bort, mot Barsebäckshamn.
Golfbanan där de väl, om jag inte är helt fel underrättad brukar spela internationella tävlingar på gjorde sig påmind av skyltar både här och där.

När vi var vid Barsebäcksstrand så blandade vi nog ihop det med en tätort som heter Barsebäckshamn.

Vi upptäckte vårt misstag efter att vi hade badat. det var ju badet som vara det primära för Småfotingarna denna morgon.

Vi for i alla fall vidare, till just Barsebäckshamn där vi köpte varsin glass i det café som fanns alldeles nere vid hamnen.

 

 

Visst fanns det väl en och annan byggnad för boende, annars hade det ju knappast varit en tätort men man ser liksom inte det då det är mycket hamn, framförallt småbåtshamn.
Men om man tittar på en speciell del av hamnen så blir väl ordet småbåtshamn lite fel. De miljonbåtar som ligger där kanske inte direkt kan klassas som småbåtar.

Det var märkligt hur de liksom hade sina platser efter status, efter hur mycket båtarna utgjorde någon form av fasad för taxeringskalendern.
Jag har störst och dyrast, jag ligger här, vem har den näst dyraste båten? Du får ligga bredvid.

 

 

 

Det var som ett dike, eller som en liten vallgrav innan själva hamnen. Ja, det var naturligtvis inte någon vallgrav, ej heller något dike men liknelsen kanske kan ge en bild av hur det såg ut. (annars så får du titta på bilden).

Två andra barn fiskade med en håv i detta dike. Småfotingarna blev intresserade då det ju faktiskt var krabbor nere i diket. De studerade flickorna som fiskade med sina små håvar och ville väl gärna vara med. På vägen tillbaka så gick William och jag på toaletten medan Michelle gick till de bägge flickorna med håvarna. När vi kom tillbaka så var även hon i full gång med krabbfisket. Efter mycket om och men så kom hon i alla fall med oss tillbaka.

I hamnen låg det en båt från kustbevakningen som hade en ”saftblandare” på taket, en blå, precis som på en polisbil eller ambulans. Jag påtalade detta för Småfotingarna som fick lära sig att det inte enbart är polis, ambulans och brandkår som har ”blåljus”.

 

 

 

Barsebäckshamn är, för den som undrar inte samma sak som Barsebäck, som är en egen tätort med egen bebyggelse och egna invånare. Kärnkraftverket, som jag ignorerade denna gång ligger någonstans mittemellan.

Stort är ej heller Holmeja, bara 232 invånare och dess centrum, enligt GPS:en är en lada och, om man är snäll en busshållplats.
Det är tur at hastighetsgränsen är 30 km i timmen för annars skulle det gå för fort och man skulle inte ha anat att man hade varit där.

Nya moln breder ut sig på himlen, i alla fall 0,00000002% av den. Här kan det bli monsunregn snart.

För att förstå hur litet Holmeja är så kan jag tala om att SCB:s gräns för en tätort ligger på 200 invånare.

Den där ladan var nog en del av en såg och trävaruhandel av något slag tror jag.

.

Ska jag vara riktigt ärlig så syntes det inte så mycket av de 1800 som bor där nu heller men med tanke på att det försvann 330 personer 1811 så har det nog inte varit självklart att det skulle bli en tätort av Klågerup.
Men å andra sidan så fanns ju inte SCB på den tiden lika lite som det fanns ett gatukök som serverade thaimat.
Jag passade i alla fall på att köpa mig en korv med bröd där.

1800 personer gör att det inte är en av de minsta tätorterna i Svedala Kommun. Det finns föresten inte så många att välja på.

Jag skulle faktiskt vilja åka tillbaka till Klagstorp för att prova på den lokala maten – thamaten. Det verkade rätt så gott.

Låt oss se vad vi hittade i Västra Ingelstad, Skåne.
Egentligen så räcker det väl med att hitta ett elskåp.
Jag har föresten börjat att få bilder skickade till mig från alla möjliga platser. Bilder på elskåp alltså. De kommer per e-mail och via mms.
Det är rätt kul faktiskt.

Det lär ska finnas ett fint elskåp i Mjölby. Allt enligt en som läste tätortssafarien därifrån och som tydligen bor där.
Jag kommer bara inte på vad gatan heter. Det betyder att än så länge så är nog dragspelaren som var avbildad på elskåpet i Norrköping det finaste. Det eller det i Finland med texten ”Fjäderlös Tvåfoting” på.
Jag undrar om det finns kvar?

I Västra Ingelstad så var det väl mest en skola och en sporthall som var det som var något att skriva hem om.
Det fanns ju även en kyrka. De har ju sitt estetiska värde oavsett vilken ålder de har på nacken.
Kyrkan låg för övrigt vid byvägen som i sin tur får råda som centrum i denna tätort.
Man ska inte överdriva betydelsen av vad som är centrum på en tätort. Det kan nämligen vara ett träd, en vändplats eller bara mitt på en gata som råkar ligga geografiskt mitt i orten.

V. Ingelstad var väl kanske inte en av de största tätorterna i Skåne men den fanns med på listan och skall därför betraktas som en tätort, allt enligt SCB.

I min serie av tätortssafarier så har vi nu kommit till dokumentationen av tätorten Oxie, Skåne.

Jag vet inte varför det ska vara så mycket ”ie” på slutet i ortsnamnen i Skåne.
Den uppfattning som jag fått och som på inga sett alls är efterforskad eller vetenskapligt bevisad är att detta fenomen uppträder tätare in mot Malmö.

I Oxie fanns det ett centrum i tidstypisk stil.
Jag vet inte vilken tid det var tidstypiskt för men skulle tippa på att det var mellan 1960-tal och 1970-tal någonstans.
Centrumet påminner i strukturen om Eneby Centrum och Skarphagens centrum i Norrköping. Då förstår du väl exakt vad jag menar.

En hund, en sådan där kamphundshistoria satt bunden utanför en affär. Det var tur det för den såg hungrig ut, skällde som om den hade rabies och ville hemskt gärna bita mig på alla tänkbara ställen.

Bronsstatyer tillhör ju även det denna, tidstypiska plats. En fontän, en staty i brons samt sten- eller betonginramad damm.

Denna statys som fanns i Oxie var naturligtvis en oxe som låg där mitt på torget som omgavs av mer eller mindre nedlagda affärslokaler.

Egentligen så var det väl lite av fel årstid att besöka Oxie men å andra sidan, januari är inte rätt årstid för någon tätort.

Vi var egentligen ute efter lite sand, lite fin sand att ha i en gasolgrill som absorberingsunderlag under de tre brännarna som avger den värme som i sin tur ger upphov till att det rinner ner fett från t.ex. griskött och som sedan, för att inte börja brinna lägger sig att bli kvävd i sin isteraktiga skepnad i sandens djup. (som visserligen bara är 1,5-2 cm)

Michelle fick 20 kronor att handla något för och valde en tre-pack med Festis, eller ICA:s variant av dessa små tetror med fruktsmakande dryck samt en fröpåse med frön som ska bli några blå-lila blommor. Det blev även hela fem kronor över som hon i sin iver att spendera inte lyckades att få in i konsumtionshjulet.

 Vi hittade i alla fall en strand invid ett skyddsområde för fåglar. Naturreservat kanske det heter. Det fanns i alla fall en del fåglar med olika läten.
En del av fåglarna hade ett ihållande ljud som förmodligen fick honan att ge efter bara för att få tyst på eländet.

på stranden fanns det Snäck- och musselskal samt en och annan fin sten. Det var något som en liten Småfoting på knappt sju år inte kunde låta bli att plocka.
i takt med att samlingen av skal och stenar ökade humöret hos den, i och för sig redan glada Michelle.

I Skanör låg ett värdshus och utanför detta, på den gata som gick förbi så fanns det ett övergångsställe – för gäss.
Vi testade det hela och upptäckte att det kan ha varit något för Uncle Waldo i Aristocats, det gick i kors efter halva sträckan. Det var nämligen gås-spår i asfalten som visade riktningen över den lilla gatan. Vid möte lär en kollision vara oundviklig.

Vi kollade på en fyr i Falsterbo som låg i princip mitt i en golfbana. Där fanns det skyltar som talade om att man inte fick leta golfbollar för att det störde fågellivet. Det gällde samma tid som för Naturreservaten var fredade på andra håll. Vad jag inte begriper är hur de ska skydda sig mot alla bollar som flyger i kors med gäss, toftvippor och andra flygfän.

En stare satt på en annan stare i ett skogsparti. (var noga med betoningen på ”satt på” så att det inte blir fel, men det kanske är samma sak)
Dessa starar är ena riktiga tjatter-Brittor. De låter som en blandning mellan Rix-Megapol:s mellanspel och en kul-fabrik med visselpipor i skorstenarna.

Att skriva en skylt om att man inte fick plocka bollar var ju som att be oss göra det, man kunde ju inte låta bli att titta ner i marken.

Fyra grabbar som var på väg att slå ut från ett hål, eller snarare mot ett hål bad mig fotografera dem med deras kamera så att fyren kom med i bakgrunden. De slog sedan ut sina bollar i tur och ordning. Det gick bar för de tre första men när den fjärde slog så stämde den lilla Valborgsmässokvartetten upp i en sång, en blandning av ”Fåååååår” och ”Faaaaan”. Lundastudenterna kunde inte ha varit mera samstämmiga i sin vårbrunstiga lärksång.
Detta fick ett flanerande par att skydda sina huvuden och dyka som en armésoldat rakt ner i en bunker för att ta skydd. De kravlade sig sedan upp med golf-peggar i håret som stack ut som hår-piercing samt en och annan åkersork i fickorna.

Jag hade spanat in en golfboll som låg lite vid sidan av greenen när vi gick förbi och när vi gick tillbaka och jag konstaterat att den låg kvar så insåg jag att det förmodligen var en övergiven boll.
Jag sa till Michelle att springa och hämta den vilket hon glatt gjorde. Sedan gick vi därifrån, korsande en annan bana där, om man tänker efter kanske man kunde fått en boll i skallen då det förmodligen var tämligen värdelösa spelare på banan. Man borde i alla fall utgå ifrån det i säkerhetssyfte.

Vi hade vår boll, hade skådat både parande och singellevande fåglar samt studerat golfarnas livssituation både med bra och dåliga utslag. Man får hoppas att det finns salva mot dessa hemska utslag.

När jag och Småfotingarna lånade en GPS en gång i höstas, innan vi hade vår egen så knappade vi i adressen, åkte som den sa och trodde att vi skulle komma rätt.

Nu var detta första gången vi använde en apparat av den typen men det fungerade, som vi tyckte bra.

Men när den tyckte att vi skulle ta en genväg över en golfbana så fick vi allt vända om efter att inte bara levt farligt för golfbollarna utan även för att det kunde finnas ilskna kor och att bonden kanske var beväpnad på den gård vi lurades in till.

Riktningen var visserligen rätt men det var nog inte meningen att man skulle ta den vägen, inte utan ”Green card”.

Golfbanan låg i närheten av Alstad, eller så gjorde den inte det, det är en fråga om avståndsbedömning.
I varje fall så var jag i Alstad och hittade något som kan betraktas som en synnerligen, för stunden stängd grill.
Återigen så präglas orten av en gata, rakt genom samhället, som en huvudgata i en gammal västernfilm-stad.

Naturligtvis så kan man notera en och annan avstickare, en sidoväg lite här och där men det är nog inte meningen att man ska åka in där, om man inte har något legitimt ärende där.

Min mobil strejkar.

Har man en gång lärt sig att leva med den så kan man inte leva utan den.

Nja, man intalar sig det kanske men jag tror nog att jag ska kunna överleva ett tag utan mobil.

Jag funderade föresten på hur man kunde sammanbinda alla tätorter i Sverige innan det fanns el. För oavsett till vilken tätort man kommer så finns det ju ett elskåp eller två.
Men å andra sidan så kanske det inte fanns SCB heller på den tiden, det var ingen som brydde sig om vad en tätort var för något.

När vi var i Klagstorp, Skåne på tätortssafari så fanns där i alla fall ett elskåp, konstigt vore väl annars.

En gammal skylt med orden ”Grön Mack” prydde en fasad i den, likt westernfilmens stads raka gata genom orten.
Skylten såg gammal ut, som om den härstammade från den tiden då BP-gubben existerade, som som den ville tala om att vi är också gröna, tro att vi är en BP-mack då den gamla BP-gubben ju var grön. Det kanske inte alls handlade om miljön så som alla tror så fort något är grönt idag.
Grön är ju faktiskt en färg. Det finns gifter som är gröna, har du tänkt på det?

Alternativet är att det faktiskt fanns frivilliga miljövänliga inrättningar som var det utan vare sig skatteväxlingar, punktskatter eller extra moms på skatterna. De var kanske där långt innan Fridoliner och Schlauga politiska broilers.

Fjäderlös Tvåfoting

Apartaidsystemet har kommit till Sverige, närmare bestämt till Åkarp, Skåne.

Ja, de gör skillnad på färgat och ofärgat. Det färgade till höger och det ofärgade till vänster, annars blir det böter.

Åkarp är annars en tätort som inhyser både sociala som kommersiella inrättningar och i god traditionell stadsarkitektur så ha man smyckat ett litet oanvänt torg med något som man inte vet vad det föreställer mer än att det möjligen är sponsrat av Goodyear.

 

Det finns säkert en baktanke med formen av konstverket i fråga, det har säkert t.o.m. ett namn.

Man kan tänka sig att de tre rör som går upp i bakgrunden (eller är det framsidan?) kanske symboliserar tre generationer av någon form av insekt som bygger sina bon i olika rör, beroende på ålder och storlek.

Det som bor i det högsta röret har en antenn, för den är så gammal att den har tappat sin, den behöver en antenn från hjälpmedelscentralen som ligger bredvid torget, vid vårdcentralen.

Nedanför boet så har de lagt ägg och eftersom dessa djur bara lägger ägg vart 700:e år så är det av yttersta vikt att alla avkommor klarar sig vilket förklarar storleken på äggen och dess solida material.
Man tror sig ha hört en asiatisk insekt i Burma ända till Argentina då den klämde ut tvillingägg vilket är lika ovanligt som att en komet träffar en person i huvudet, vid två olika tillfällen.

Fjäderlös Tvåfoting

Gislöv och Gislövs läge betecknas av SCB som en tätort.
Men egentligen handlar det väl om två orter varav den ena säkert är mera tätort än den andra.

Jag fick med ett gammalt antikt elskåp på bilden när jag fotograferade skylten med Gislöv på och bredvid denna fanns det en stig, en gammal väg eller rent av någon gammal lämning efter en smalspårig järnväg men förmodligen det förstnämnda.

Om man tittade lite närmare på bilden så ser man en gammal skylt som är vänd från landsvägen, alltså en skylt som gäller de som kommer från stigen.
Den är rund vilket tyder på att det skulle vara en förbudsskylt.

Man funderar ju på vad som kan tänkas komma på stigen, men inte får komma ut på vägen.
Kan det handla om en flock får, grisar eller kor?

Jag fick se skylten efter att jag hade möjlighet att titta vad det var för skylt vilket skulle kunna ge en anledning till att åka dit och titta en gång till, bara för att stilla nyfikenheten.

Vi hittade en affär, Gislövs Livs där vi kunde köpa lite förnödenheter till vad som skulle bli kvällsvard.

Gislövs livs låg i Gislövs Läge, på andra sidan turistvägen som går längs södra delen av Skåne.
Vi åkte enligt vad GPS:en sa och vi tyckte nog att vi körde lite vilse men vi hamnade trots allt rätt.
Det tror man kanske inte att man kan köra vilse i en ort som Gislövs Läge.
Jag sa föresten fel hela tiden, jag fick det till Grislöv.
 

Gislöv Høj!

Man hade skrivit med danskt ”Ö” på en av byggnaderna som påminde mycket om herrgården i ”Den vita stenen” för den som kommer ihåg denna barnserie.

Som vanligt i december-januari denna vinter var det, när man kommer ner mot havet på den syliga kusten rätt så blåsigt vilket gör att man inte gärna stannar för länge för att fotografera.
Det är annars ett fint landskap att fotografera, om man kan få det vindstilla, men som sagt, det blåser ofta.

Vi for i alla fall lite fram och tillbaka. Ja, det känns så när man inte riktigt vet var man är men det fanns det ju andra som visste, samt att vi hade vår GPS.

Det fanns ju även en del normala elskåp också, och det var väl det som påminde om att det skulle vara en tätort i Gislöv.

Nu kanske bilden nedan ljuger en smula, det fanns de som hade både modernare traktor, husvagn sam t.o.m. hade övergivit häst och vagn till förmån för bilen.

Medeltiden kom till den Fjäderlöse och Småfotingarna.
Ja, egentligen var det väl tvärt om, det var vi som kom till medeltiden, men det låter så tidsmaskinmannamässigt.

Vi spanade in en tätort för ett tag sedan, Trelleborg.
Där finns något som kallas för Trelleborgen. Det kan ha något samband med hur staden fick sitt namn.

Det var som en trästaket-inhägnad park.
Ja, om du varit där, tänk dig att du tar bort själva borgen, i trä, då blir det liksom en park kvar, inte sant?

Småfotingarna visste nog inte riktigt vad de hade att vänta sig när vi kom dit men det är de så vana vid så de tar saken men den entusiasm som tillfället kräver. Det går ju alltid att springa omkring lite, kanske fantisera fram en lek, plocka lite blommor, om det finns några.

Jag tror att denna typ av miljö är bra både för stora som små fotingar, i alla fall i nyttigt begränsad form. Alla kan ju inte bo på landet, ha den fördelen att hela omgivningen är ett fält att upptäcka i.

 

Småfotingarna tycktes trivas bland hyddor, runstenar och själva borgen, det som finns kvar av den som tydligen har varit en ring runt en stor del av den centrala kärnan i Trelleborg men endast bevarats i denna parkliknande del av staden.

 

Lite senare stannade vi till på ett torg, som jag inte kommer ihåg namnet på men det kanske heter Stortorget eller något i den stilen, det brukar det göra.

Vid torget fann ett magnifikt ståtligt vattentorn som var svårt att få med i en och samma bild utan att backa in i Game Shop som, enligt William hade en neonskylt som visade var man kunde få tag i spel till X-box.

Vattentornet vaktades av en drake som slingrade sig runt en damm.

Det var inte helt obefogat att låta draken vakta dammen för den var i full färd med att strida mot en inkräktare, dåtidens huliganer.

Vid sidan av vattentornet fann det ett parkliknande område som med sin scen påminde om någon form av folkets park.
Men på scenen fanns det endast några påfåglar.

Man får nog erkänna att man blev en smula förvånad över att hitta påfåglar, fritt gående i centrala Trelleborg.
Det var samtidigt ett mycket uppskattat möte för ett par Småfotingar, och mera skulle det bli.

Vilket som är tätorten av Smygehamn och Smygehuk, det är kanske inte det självklaraste för en som bor mera uppåt landet.
Jag skall erkänna att det var ganska svårt att behärska sig från skämtsamma rimlekar då vi var i Smygehuk.
I Smygehamn däremot var det lättare, både att låta bli att rimma och hålla sig för skratt, i alla fall till vi nådde målet i denna tätort, Sparrisvägen. (jag tyckte det var roligt i alla fall)

Ja, egentligen hade vi inget mera där att göra än att i tätortsafariens namn fotografera ett elskåp.

Själva turistattraktionen var ju i Smygehuk, tvilling-orten som, för att var en tvilling var tämligen olik sitt syskon, de torde vara tvåäggstvillingar.

Smygehuk, Sveriges sydligaste udde däremot var ett riktigt blåshål i sin sydlighet.

Ett tag var vi alltså Sydfotingar, alltså Sveriges sydligaste fotingar, alla kategorier.
Man kunde, enligt sedvanligt turistmanér se den cirkel, med avstånd och pilar åt olika, egentligen i sammanhanget rätt ointressanta platser.
Frågan är dock om det verkligen är sydligast, där det menas att det skulle vara sydligast, det finns ju tidvatten och sådant.

Piren av sten räknas, trots sin avsaknad av betong tydligen inte som land då den ju ligger en bit därifrån men likväl bör vara sydligare.

Det är trots allt en rolig grej att kunna komma till skolan på måndagen och kunna säga att man var sydligast i Sverige i helgen.

I avsaknad av kurs- eller arbetskamrater fick den Fjäderlösa Tvåfotingen meddela katterna, via matskålsbarrering att de hade, för en kort stund Sveriges sydligaste husse, eller vad det nu heter på ”Reklam för Djurmagazinet”-språk. Personligen anser jag mig vara katternas konkurrent om utrymme, syre samt mat i detta hus.

Katten föresten, hannen alltså, som envisades med att få namnet Buster, han var borta i morse.
Jag funderade på om jag hade släppt ut honom i sömnen, men det hade jag inte. Den var inne när jag kom hem framåt kvällningen.
Den har, i sin beslutsamhet att vara inne när den själv vill och inte när jag tycker det hittat ett ställe där jag inte kommer åt den.
Men för att undvika olägenheter i parkettform så bör den fyrfotade och dess kollega avlägsnas från hemmet, under dagen, då den, som sig borde, gör sina behov, ute.

Första gången som jag var i Svedala så var det i princip en genomresa med ett stop i en affär, Tempo.

Intrycket av staden, utan att vet något som helst om dess innehåll var att det var just en Tempo-affär, ett elskåp och en taffligt gjord rondellhund.

Men vidare utforskning har visat att det finns både frisör och andra butiker i staden.
Det finns t.ex. en brandstation som fungerar utmärkt att ha som vändplats då man inte kan räkna avfarter i en rondell som, utan att nämna några namn en viss bloggare gjorde.
Till hans försvar ska sägas att det var väldigt tidigt på morgonen, nästan mitt i natten. Det var dimma och mycket uppväxt gräs runt om i hela Skåne, dock inte i själva rondellen för den var klippt som en golf-green.

Jag kände föresten en kille som helt plötsligt for iväg till Usa och gifte sig där. Ja, han jobbade väl som bilmekaniker eller något i den stilen.

10 år senare träffar jag honom i Sverige igen.
Han var gift och hade familj och åkte runt i Sverige och Finland, där han hade sitt ursprung och sålde speciella golf-green-gräsklippare.

Jag undrar om det finns några specielle rondell-gräsklippare också.
Det kanske skulle vara en god affärsidé.
Jag menar, det finns ju betydligt flera rondeller än golfgreener, även om det kanske enligt vissa finns åt helvete för många sådana också.

För inte är det väl rondellhundarna som betar den fina gräsmattan så jämn?

 

Om man beger sig till en förmodat turisttät ort i november förväntas man kanske inte stanna särskilt länge då det inte finns samma utbud av aktivitet som på sommaren.
Jag borde veta, som lever i en ort som har två ansikten, en för sommaren och en för vintern.

Nu vet jag inte hur pass turistintensiv Ystad är på sommaren men jag kan tänka mig att det är betydligt mera rörelse på sommaren än i november, då jag och Småfotingarna var på ett blixtbesök.

Egentligen så var vi bara på väg förbi men beslöt oss för att svänga in till staden. landsvägen går ju annars förbi Ystad.

Jag tycker nog inte att detta besök var särskilt rättvist för staden, jag kommer med all sannolikhet att för samvetets och nyfikenhetens skull besöka denna stad en annan gång, för att ge den lite mera chans.

Just nu är ju Ystad riktigt i ropet, staden slår ju ut, rent medialt sett  världspolitik, inhemskt riksdagstjabbel och stormar som heter både Tuva och är namnlösa då de inte kommit från Norge.
Jag talar om Tito Beltran och hans senaste show, förlåt, brottningsmatch med rättsväsendet.

Men detta var inget, då det inte riktigt var på tapeten i november som var anledningen till att vi var i Ystad även om man kanske skulle ta sig dit och liksom bara känna av Beltram-tempen i staden.

Vi körde lite ”offpist” från genomfartsleden och stannande till vid en liten rundning i vägen på Salomon Smiths väg i kvarteret Näktergalen.

Det är första gången som jag hört talas om namngivna kvarter i ett villaområde men de måste väl kunna namnges de också. Det kanske är något att ta efter för andra tätorter.

En man höll på med att befria marken från löv, trots att inte alla löv hade fallit ner.
I själva verket så kom det snarare ner mera löv än han fick upp, om han ens fick upp några då det blåste lite i från havet som ju inte är särskilt långt borta när man är i Ystad.

 

Michelle ställde sig lämpligt nog och lekte vis ett elskåp.
Detta elskåp hade humoristiskt nog ett sargat klistermärke med texten: ”Affischering förbjudet” på.
Är inte det att bjuda in till affischering?

Vi tog oss vidare samt körde lite av fel väg då vi av GPS:en fick anvisningar om att svänga vänster, men det var vi tacksamma för för det var en mycket roligare, om än lite långsammare väg än den stelt trista europavägen som vi annars hade fått följa på vår vidare färd.

 

Småfotingarna och jag började för en tid sedan att se en serie på TV som vi har äh, kommit över på DVD.

Det är en serie som heter Earth 2.
Det blev bara en säsong av den i 22 avsnitt.
Den gick, om jag inte minns fel på TV4 för några år sedan.

Vi ser den utan textning eftersom det inte fanns det alternativet på denna, äh, upplaga, denna utgåva.

Men Småfotingarna tycker att det är roligt ändå. Det är lite lagom otäckt och har för en Fjäderlös Tvåfoting lite lagom filosofiska aspekter om man, med lite fantasi kan bortse från vissa saker och inte leta teoretiska fel, så som alla Science Fiction-serier har.

Vi har nu kommit till episod 10, vi har sådeles sett nio avsnitt.

Man behöver dock inte vara sövd, utan att åldras i 22 år för att upptäcka ny saker, det räcker att surfa in på hemsidor så som SCB, Lantmäteriet eller Riksantikvarieämbetet för att med hjälp av deras egna eller länkade kartor upptäcka saker.
Har man en GPS-motagare så är detta en bonus, lite av ett hjälpmedel men det går naturligtvis bra ändå.

Ovan nämnda sidor kanske inte låter så himla upphetsande och mycket av det som finns där är inte heller särskilt intressant vare sig för Fjäderlösa Tvåfotingar eller Småfotingar men man får plocka russinen ur kakan så att säga.

I somras inledde jag tätortssafari i Skåne.
Jag var på en marknad i Anderslöv vilket gjorde denna safari till lite extra.
En lista på tätorter finns ju som bekant för den som brukar läsa här på SCB:s hemsida.

Anderslöv påminner, ifall man liksom bara kör igenom om en gammal västern-stad i en Cowboyfilm.
En gata där saloon, kyrka, butik mm finns.
Numera har man ATG i butiken och saloonen är väl snarare pizzeria men strukturen är den samma.

Det är heller inte bara ”järnhästen” och telegrafen som kommit till staden, det är bilar, traktorer, brandbilar samt el som gjort sitt intrång i byn.

 

Elen syns via de vanliga elskåpen som poppat upp under de senaste 100 åren, runt om i världen.

 

Risken med att turista eller vara på tätortssafari är att man bara hamnar i de vanliga turistfällorna, de utrymmen som vid första anblicken ser ut som ett trevligt torg, lite dekorerat med ett konstverk, omgivet av gröna växter.

 

 

 

Men när man tittar efter så är det e ICA-affär, en pizzeria samt ett kafé och några obestämbara inrättningar varav den ena förmodat är en frisörsalong.

Alltså  är det marknadskrafterna som styr även i ett litet centrum som det i Bara.

Ja, det heter så, den lilla tätort, närbelägen till Malmö men tillhörande Svedala Kommun, Bara.

Bara tillhör inte de allra minsta tätorterna direkt men är inte större än att Centrum är i form av en ett förorts-torg.

Nu tror inte jag att det har så stor betydelse hur mycket folk det bor i en tätort av denna kalibern, det handlar snarare om närheten till köpcentrum, betydligt större tätorter som med sin komprimerade handelskomplex gör det bekvämare och framför allt billigare att handla där och återigen dör torget ut, exakt på samma sätt som i Malmslätt, det utmärkta exemplet på betongallergiska utslag.

Naturligtvis så jobbar ju de flesta av dessa människor någon annanstans vilket hjälper till att låta småskalighetens bödel få sin yxa vässad.

 Vad får då ett område som Bara att lyckas behålla sitt centrum, sin ICA, sina tappra försök till oavvecklad livskraft?

Jo, eftersom det finns en viss folkmängd så måste det finnas en viss offentlig service som i sin tur genererar en viss form av kommersiell service.

Vad som, om man vill generalisera och i viss mån riskera att fara med osanning ger denna möjlighet till service är väl i mångt och mycket pensionärerna.
Ja, alla de människor som inte jobbar på annan ort, som har det besvärligare att ta sig till köpcentrum och liknande anläggningar.

Omvänt kan man kanske säga att det är med dem som är lediga om dagarna, likt pensionärerna men som av någon anledning såsom arbetslöshet, sjukskrivning som inte nedsätter rörelsen i förhållande till den lediga tiden eller föräldraledighet.

Fråga är om det är befogat med att ha så många kundvagnar som ICA i Bara har eller om det är en missbedömning av kundunderlaget.
En vanlig fredag kan kanske generera en kundtillströmning men då företrädesvis på förmiddagen då den till mesta del består av pensionärer, för tidigt väckta mammor samt sjukskrivna människor som fått en okristligt tidig tid på vårdcentralen.
För nog var det väl en vårdcentral eller möjligen en dagcentral av något slag som de hade döpt till Barakulien?

ICA-affären var väl i alla fall en affär så som man kan förvänta sig en affär.
Den påminde lite i uppbyggnaden, alltså hur saker och ting var fördelade i lokalen om COOP Konsum i Åby, Östergötland men jag ser inte riktigt relevansen i den jämförelsen i övrigt.

Den typen av våg som man väger grönsakerna i, det som är analog verkar vara en standard i alla typer av butiker, återigen med undantag av de som väger mera digitalt.
Här kan man, i och med avsaknaden digital våg se, om man har den typen av fantasi en viss anpassning till det faktum att det finns mycket pensionärer i kundkretsen.
Huruvida det är ett lyckat koncept, det får andra bedöma, jag tvivlar på att de ens bedömt det själva i affären.

Det fanns faktiskt en informationsskylt om Bara vid det lilla centrumtorget men eftersom den Fjäderlöse inte nödvändigt måste läsa alla skyltar som vill vägleda en in till det de anser viktigt eller informera om det de anser vara sanningen så fick det bli ett fotografi av tavlan i förbifarten.

Grodan, den lille gröna saken som är symbolen för att vi skall vara något vi inte är har i alla fall hittat kärleken i denna tätort.

 

Äntligen slipper han att förvandlas till prins, han kan vara den han är för Emma är kär i Grodan och tar honom för vad han är när de strövar förbi Kaféet, Pizzerian och Barakulien gåendes hand i hand ut mot den kula som, om man har lite fantasi skulle kunna vara upprinnelsen till det de kallar för Barakulien, det är ju bara en kula.

 

Det satt en äldre man utanför kaféet, ute i gången som var dukad som en uteservering fast att det var inne. Inte någon vidare rolig miljö men för honom kanske vi var miljön, han kanske tittade på folk som gick förbi.
Han kanske rent av var på tätortssafari.

Väl ute på torget igen så fanns där, vid kundvagnarna ett elskåp. Detta elskåp var beläget alldeles bredvid en avloppsbrunn.
Kan man ha ett samband mellan kundvagnar, en avloppsbrunn och ett elskåp?

När vi var i Malmö för en tid sedan, du vet den där dagen då vi åkte vilse med GPS så var vi ju som bekant, för den som läser denna blogg inne i Malmö Slott.

Utanför slottet så fanns det ett riktigt fult elskåp.
Tänk att man kan ha fina parker, ett fint slott med olika museum i samt allt annat fint men att man är oförmögen att hålla staden med hyfsade elskåp.

Museet hade inte öppnat ännu så vi gick runt lite i närheten av Malmö Slott och ramlade då på en marknad.
Denna marknad var en marknad för försäljning av fisk, endast fisk.

Småfotingarna fascinerades mest av att det fanns haj i disken. Personligen så hade jag nog föredragit makrillen men eftersom vi inte skulle åka hem på ett tag så skulle nog inte fisken bli så fin av att ligga i bilen, om man nu inte är Norrlänning, de gillar ju den lagrade fisken, den om doftar som ett reningsverk.

Det verkade lite som de som sålde fisken var vana vid vilsekomna turister och tätortsafrier.
En del verkade positiva, andra mera trötta på oss.
I båda fallen finns det sympati.

Tekniska museet var beläget i närheten av marknaden.
Småfotingarna hade fått nog av muséer denna dag då vi varit på Naturhistoriska museet så vi skippade den biten även om ett stort ankare fick agera lekplats en liten stund.

Vi hade hunnit med en del och ändå hade ju dagen knappt börjat.
Det visade sig att denna dag skulle ge många bilder om vilka en del jag redan skrivit om tidigare.

Detta var i alla fall Malmö.

Fjäderlös Tvåfoting