Tätortssafarie – Skåne

Signalfel, Osbys bästa turistattraktion!

(Osby, Skåne)

När Osby kommer på tal, eller liksom blir med i tanken på grund av en påminnelse så är det som om det påminner om något. Men jag kan inte komma på vad det är. Det känns som om det är en produkt, kanske ett märke på någon produkt, typ Gustafsbergs toaletter. Osby känns som ett industriområde, men det är ju en tätort i Skåne.

Egentligen så hade vi redan utfört en tätortsafari i Osby. För, själva kriterierna för att besöka en tätort var uppfyllda en annan gång vi var där. Vi har nämligen varit där många gånger. Varje gång man åker tåg, till och från Skåne så passerar man nämligen Osby. Fast, då missar man att att fotografera ett elskåp. Men, en gång när vi åkte tåg från Skåne så var det lite annorlunda. Det var en gång när Urfotingen var med på tåget. Det var väldigt varmt, i slutet av juli. Vi åkte Inter City, som saknar luftkonditionering. Och, det hade förmodligen inte spelat någon roll om det hade varit luftkonditionering på tåget. Den hade nog gått sönder i alla fall. Det var en sådan dag, rent kommunikationstrafikmässigt.
Vi blev först ståendes i Osby i någon timma. Signalfel, hette det. En signal som inte fungerade såg till att vi stod stilla. Det var då som jag såg ett elskåp utanför tåget, i ett villaområde. Det zoomades in, fotograferades och i kombination med själva närvaron i orten fullbordade, rent tekniskt sett en tätortssafari i Osby.
Fast vi var där senare också. Det är egentligen det som denna text ska illustrera. Men det har väl hittills mest varit bilderna som har illustrerat det besöket.
Alltså, det var ett försenat tåg, ingen luftkonditionering och mycket varm en dag i juli. Vad kan mera gå fel?
Jo, en liten bit upp i Småland så meddelades det att drickan var slutsåld. Det fanns ingen vätska till alla varma människor ombord på tåget. Men, det meddelades att man skulle fylla på Bistron i Nässjö. Gott nog, kan tyckas. Väl i Nässjö så tittade jag ut genom fönstret. Där kom en SJ-anställd med en vagn. På vagnen hade han en platta läsk, samt en platta med Loka mineralvatten. 48 stycken 33 centiliters läsk, till ett helt ökentorrt tåg.
Och i Nässjö blev vi ånyo ståendes stilla. Det framgick inte hur länge vi skulle vara i Nässjö. Det framgick inte direkt vad det var som var fel, men vi fick sedan reda på att en bro ör Göta Kanal, vid Norsholm hade fastnat i upprätt läge. Frågan var nu om vi skulle få åka över Falköping, som ju var på fel sida om landet, via Katrineholm med buss sista biten till Norrköping eller om de skulle köra fram tågen tillbron, slussa över folk till de tåg som tömdes på andra sidan, och på så sätt få folk vidare. Allt var oklart.
Under tiden så kom det in ett nattåg på samma perrong. Deras kassaapparat hade gåt sönder i deras Bistro. Hela det tåget välde då in i vårt tåg, och hjälpte alltså till att tömma förrådet, den nypåfyllda med läsk och Loka mineralvatten. Tur att man hade fyllt på med två plattor!
Här hade vi alltså ett tåg med vätska, och ett tåg med en fungerande Bistro. Att få dessa kombinerade till ett fungerande system gick inte alls.
Man tordes inte gå till Pressbyrån, för det kunde ju vara så att vi helt plötsligt skulle åka. Då kunde man ju missa sitt tåg.
Jag häll mig intill tågpersonalen och hörde deras konversation då en av dem fick ett telefonsamtal Vi skulle bli kvar i minst 20 minuter till. Detta skulle nu annonseras i tåget. Jag sprang fort som tusan till Pressbyrån, bara för att få folk från två tåg, minst efter mig i kön, så fort de hade annonserat det hela i högtalarna. Där hade jag i alla fall lite flyt som slapp att stå i kön. Den var ganska lång.
Jag han inte tala om vart jag tog vägen, vare sig till Urfotingen eller Småfotingarna. William hade en del bekymmer om vart jag var. Tänk om tåget åkte, utan mig.
Men, när jag kom tillbaka med iskalla Coca Cola så var det nog ett bra plåster på såret.
Vi kom till gång till slut, och kunde åka den rätta vägen. De hade fått ner bron. Inter City går tydligen att köra snabbt med. Vi körde in 20 minuter på sträckan mellan Nässjö och Linköping. Men vi blev sammanlagt 4 timmar försenade och fick sedan tillbaka våra pengar, i form av värdebevis, att resa för. Över en timmas försening, så betalas pengarna tillbaka. Det räckte alltså till en resa till. Så, varför klaga på försenade tåg. Det gick faktiskt bättre än man kan tro.

Osby är nog trots allt något man ska passera. Signalfel är nog det enda som håller en kvar dör. Eller finns det annat att beskåda i denna tätort i nordvästra Skåne.

Annonser

02 november 2010 Posted by | Uncategorized | Lämna en kommentar

De dödas julmässa!

(Broby, Skåne)

Broby var för mig en festplats i Södermanland mellan Katrineholm och Nyköping till den dagen då vi åt en medhavd lunch i en park i denna tätort i Skåne. En så pass stor tätort var till detta datum ganska okänd för undertecknad. Om jag nu undertecknar detta förstås. Det vet man ju aldrig. Men du kanske förstår vad jag menar ändå, trots ett oundertecknat dokument, en fingerad signatur eller på annat sätt svårtolkad upphovsrättlig publikation.
Vi åkte förr en hel del till de olika sörmländska festplatserna. Det var framförallt redan nämnda Broby, men också en hel del till Björkviks Folkets Park. Festplatser som kräver sin ideella krafter, där kommersialismen inte får fotfäste på grund av, som vanligt storskalighetens gynnande av de politiska makterna. Men, sedan Broby övergick till att enbart ha sina danser på tisdagarna så tappade vi successivt intresse för denna plats. Det blev GDV av det hela, (Gammeldansens vänner) med betoning på ”gammel”

Det talas, för att leta reda på sägner från Broby om ”De dödas julmässa” i Broby Kyrka. Historien har jag hört förut, bland annat från min egen bygd och dess kyrka, Krokeks Kyrka.
Det finns en del små skillnader i olika lokala varianter av samma sägen, men för det mesta så handlar det om att man inte får komma för tidigt till julottan. För på natten, innan julottan så har de döda sin julmässa, och de vill inte bli störda. Det handlar om en flicka som är på väg hem, och som tar genvägen genom kyrkogården och på ett eller annat sätt sätter sig i kyrkan, på en av kyrkbänkarna bland de andra åhörarna. I tron om att det är tidig morgon och att det faktiskt är folk kyrkan så märker hon först inget. Hon ser sedan att det inte är den vanliga prästen. Hon känner sedan igen någon eller några personer som hon kommer på att de faktiskt är döda sedan en tid tillbaka. Hon springer ut från kyrkan och stannar inte förrän hon kommit till sitt hus. Hon är då i säkerhet men kommer på att hon glömt sin sjal i kyrkan.
Det var en fin sjal som hon måste försöka få tillbaka. Hon kommer tillbaka till kyrkan med sin familj till den riktiga julottan. Då är allt varmt och fint, som en julotta brukar vara. Inte kallt, lite märkt och sorgligt, som det var under de dödas julmässa. Själen syns inte till. Bara trådar och garnbitar, från en söndersliten sjal.I vissa varianter så handlar det om ”de dödas julotta”. Skillnaden är väl bara en ordtolkning. Sedan finns det olika sätt att klara sig ur situationen, om man skulle hamna hos de döda på julnatten. En variant är att ”kvickt ta sig över tröskeln, innan den stora, tunga dörren slår igen”. Ganska logiskt egentligen. Ge sig ut innan man blir inlåst.

Julevangeliet är väl mest något som man hör, om man går till midnattsmässan, eller till julottan numera. Det sistnämnda vet ag inte så mycket om egentligen, för ag går aldrig på julottan. Det är fel dag, fel tidpunkt och allmänt fel. Inga julottor för min del, tack. Midnattsmässan däremot har man väl hamnat på vid några tillfällen.

Sjalen är återkommande och en central del i berättelsen om de dödas julmässa, eller julotta. Någon berättelse säger att flickans moster, som satt bredvid henne och som varit död i tre år sagt till henne att vänta till psalmen börjat och alla rest sig upp. Då skulle hon springa så fort hon kunde, och slänga sin sjal i bäcken när hon sprang förbi. Sjalen återfinns sedan, söndersliten, som i de andra varianterna.
jag tror även att det kan vara en god idé, att inte se sig om, utan att bara springa, så fort det går.
I Broby finns det en tradition av marknader. En vårmarknad, i början av Juni och en höstmarknad, i september. Marknaderna har funnits sedan 1700-talet och var en tid i storlek, jämförbart med Kiviks Marknad.
Det lär även ska finnas en Antik- och samlarmarknad i augusti också. Lite finare ord för loppmarknad kanske.Det sägs att man förr avrättade häxor under marknaderna i Broby, typ på öppen gata då, om jag har förstått det hela rätt. Men, å andra sidan så tar man väl inte livet av häxor, hur som helst. Det är ju vissa speciella förfaranden, så som att bränna dem på bål. Det kan ju också kanske tänkas att man först kontrollerade om det verkligen var en häxa, i Helge å. För, en häxa flyter när den slängs i vatten. Sjunker kvinnan i fråga så var det alltså ingen häxa. Och sjunker den inte, då lär den j inte drunkna heller, så ett litet trevligt, publikt bål kunde alltså vara på sin plats. Frågan är bara om man torkade häxan efter badet. Hon borde ju faktiskt brinna lite bättre då, om hon inte är våt.
När vi var i Broby så stannade vi vid en park med en damm där det fanns en hel del fåglar. Änder framför allt. Dammen var fint skött och hela parken fungerade som ett bra rekreationsområden, om man uteslöt allt för fysiska och förflyttningstekniska övningar. Själva Helge å ringlade sig lite genom tätorten lite längre fram. Man passerar den om man kör Riksväg 119 som är den stora till- och frånfartsleden till Broby. Norr ut mot Glimåkra, eller sydväst ned mot Norra Sandby, vidare mot Hässleholm. Riksväg 19 går lite mera vid sidan om Broby, men passerar väl inom dess gränser. Den går söder ut mot Knislinge och Hanaskog samt norr ut mot Osby, via Östanå. Strax innan Östanå, som inte passeras genom så går Riksväg 19 ihop med Riksväg 23. Östanå sådeles lite mera avsides.
Polisen har ett litet kontor i Broby. Inte så vanligt numera kanske, för en ort på drygt 3000 invånare. Även Systembolaget ståtar med en skylt på en av husväggarna. Något som kanske kan komma väl till pass dagarna innan Helge å festival i Knislinge
 

Mitt Broby, vid ett hus, som lite lagom skymmer fönstren på nedre botten finns det ett stort katthuvud. Varför det är där, vem som satt dit det eller information över ”huvud” taget går inte att få reda på med vanliga, okonventionella medel.
Nu finns det u en del svart granit i området. Diabas. Men detta katthuvud är i så fall, om det nu rör sig om diabas väldigt mycket diabas.
Efter att ha ätit lite, fikat lite och begrundat dammens invånare så var det i alla fall dags att fara vidare. Dammen var föresten inhägnad. Inte så kontigt kanske, som det ”hönsnät” som fanns vid hägnet där det finns svenska ormar i Kolmårdens Djurpark. Folk sa ”vilka stora hål det är, kommer de inte ut där”. Vad de inte begrep var nog att nätet mest var till för att hålla människorna ute. Inte för att hålla ormarna inne. De kunde inte nå dit upp i alla fall. En människa däremot kunde allt sträcka sig in mot ormarna, i sin odödlighet.

15 oktober 2010 Posted by | Uncategorized | Lämna en kommentar

”När hundarna bita, och träskomän svika, då kommer du tillbaka.”

(Knislinge)

Helge är inte bara en rikskänd älg som går på två ben och aldrig tycks bli skjuten, trots vinande kulor, i princip året om. Det är en å också, i Östra Göinge Kommun. Östa Göinge är en kommun där kommunnamnet inte är det samma som en av dess tätorter. Ydre och Kinda Kommuner är också kommuner av den sorten, fast i Östergötland.
Knislinge kan knappast anses som huvudort i Östra Göinge Kommun. Men Helge finns där. Ån alltså, inte älgen. Helge å rinner genom den östra delen av Östra Göinge Kommun, från Broby och ned, söder ut mot Knislinge. Eller om det blir tvärt om.

En bit väster om Knislinge så ligger det ett slott. Wanås slott. I vissa sammanhang så stavas det visst Vanås. Jag har inte riktigt förstått om Vanås möjligen kan anses som en liten ort eller by, medan Wanås då är själva slottet. Men, enligt SCB:s Statistik över småorter så finns inte Vanås med. Jag utgår därför från att det endast är ett slott och ingen by.
En sägen talar om Greven på Wanås, på 1400-talet som hade en son. Han var av den sorten att han gärna umgicks med folk som det inte passade sig att umgås med för fint herrefolk. Han jagade tillsammans med bönderna och hade många hundar tack vare sitt intresse för jakt. Han var sällan med när hans familj umgicks med andra adelsfamiljer. Greven talade med sin son om det olämpliga i hans uppträdande, men detta hjälpte inte. Då hotade greven med att förvisa sin son till att bo långt inne i skogen. Och när sonen fortfarande var olydig med sitt olämpliga umgänge och uppträdande så fick han flytta till en gård i norra delen av det som idag är Östra Göinge Kommun
 
Greven lär ska ha yttrat orden: ”När hundarna bita, och träskomän svika, då kommer du tillbaka.” Träskomännen var alltså bönderna. Det måste ha varit ett konstigt förhållande mellan adelsmännen och bönderna då adeln måste ha varit oerhört beroende av böndernas grödor. Men hot, lagar och kronans beskydd kanske var receptet för ett effektivt grevskap.
Sonen blev förflyttad till Olastorp, en avlägsen gård långt ute i skogen. Han gifte sig med en flicka från bygden och blev stamfader till den släkt som bodde i Olastorp i över 400 år, fram till 1870. Han lär ska ha hetat Knud Pedersen och grevens namn lär ska ha varit Peder Axelsson Brahe.
Knislinge är annars inte så litet som man kanske kan tro, med tanke på att detta är gammalt lantbruksområde. Det bor över 3000 invånare i tätorten. Och att hitta lantbruk är inte så svårt. Det är bara att öppna ögonen. För, den som tycker att den ena lantgården är den andra lik, så har den inte tittat ordentligt. Eller så är den helt enkelt inte intresserad. Kanske det bara handlar om att ta sig från punkt A till punkt B. Men vad hade den då i Knislinge att göra?
Till den lite mera nutidsorienterade delen av Knislinge historia, samt betydligt mera skramlig än ett par skällande hundar som förpassats med sin husbonde till Olastorp är väl Helge å Festival. Detta var något, beroende på fel tidpunkt helt enkelt som vi missade vid vårt besök i Knislinge. Men, helgen innan så var vi i alla fall på Sommarrock i Svedala. Hur som helst, så tror jag inte att, även om vi hade passat in tidsmässigt i kalendern hade besök den festivalen. Inte den gången i alla fall. Festivalen finns att söka på Facebook under ”helgeafestival”, vilket är bättre än deras hemsida, som är, i skrivande stund tämligen usel. Bara en massa segladdade bilder. Ingen information. Då är det bättre att söka den på Facebook.
Som i så många andra platta landskap med gröda som huvudattraktion rent tillväxtmässigt så dyker det upp det lite mera konstruerade fenomenet golfbanor. Östra Göinge golfklubb tycks ha, vid något tillfälle slängt ut de träskotrampande människorna till förmån för rutiga kjolar för men och tunna skor.
Det verkar som om golfklubbar och kanske också, i viss mån stora köpcentrum är de enda som har råd att stå för arkeologiska utgrävningar på landsbygden eftersom det verkar vara det enda av nya moderna anläggningar som kommer till. Eller så finns det kontakter bland dessa medlemmar, som ”gräver ner” det hela, istället för att ”gräva upp det”, om det förstås vad som menas. Men, med de korkade regler om finansiering av utgrävningar som finns där markägaren tvingas stå för fiolerna så kanske det är konstigt att det byggs något alls. Trädan är nog inte bara en odlingsteknisk benämning. Det är nog en konsekvens också, av byråkrati och ekonomisk politik.

14 oktober 2010 Posted by | Uncategorized | 1 kommentar

Carl von Linné besökte Hanaskog majus 24!

Jag tror inte att Hanaskog var en tätort när Carl von Linné botaniserade i trakten. Föresten, finns det något tillfälle att tala om uttrycket att botanisera i trakten, så är det väl när Linné gör det. Han stötte på platser som Kasholm, Hanackskog och Örtorp vilka väl egentligen ska vara Karlsholm, Hanaskog och Oretorp när de nedskrivas i våra dagar. Det var över huvudd taget ett tämligen primitivt språk som användes i Linnés anteckningar. Men, latinet skulle in i tid och otid. Det blir liksom lite motsägelsefullt. När ett datum skulle få rubricera en daglig anteckning så hette det inte maj, som ju var månaden i vilken han besökte Hanaskog gård. Han skrev ”Majus 24”. Likaså blir nästa månad ”junius” i samma anda. Härom fanns något behov av att använda latin. Detta gör nog att botaniken, som ju ofta handlar lika mycket om latin som om biologi inte faller alla i god dager. Alltså, det blir för tråkigt med botanik, för att man inte gillar latin. De tre namnen ovan är alltså namnen på tre herrgårdar, eller ”herregårdar” som Carl von Linné skulle ha uttryckt det. (inte på latin)

Gården Hanaskog växte, och växte och växte till att till slut, i våra dagar vara en tätort på över 1300 invånare. Vill man åka förbi denna tätort, utan att bege sig hemifrån så kan man åka med i Google maps. Har du sett den funktionen, där de åker omkring med en stor kamera på taket på en bil, som filmar både framåt, bakåt som höger och vänster. Större vägar samt större orter är katalogiserade i form av tredimensionella bilder som går att ”åka med”. Ja, två och en halv dimensioner kanske det blir. Det riktigt imponerande med den tekniken är alla bilar som möter kamerabilen. De borde vara rätt så många. Och alla bilar har utsuddade registreringsnummerskyltar. Vem sitter och gnuggar dessa hela dagarna? Detta vore något, som alternativ till alla dess irriterande telefonförsäljare.
Man kanske ska nämna också, om Hanaskog att Sveriges första stadsminister Louis De Geer dog på sin egendom i Hanaskog. låt oss anta att detta inte var dåtidens Rosenbad och att någon annan hade tagit över regerigspiskan innan det var dags för den gamle Louis De Geer att lämna in.

12 oktober 2010 Posted by | Uncategorized | Lämna en kommentar

I Skåne vallas det för blötföre!

”Man får en tysk känsla av att lyssna till sig själv, nämna namnet Färlöv.”
”Varför då? En himla massa ortsnamn slutar ju på löv.”
”Men”, resonerade den ena hjärnhalvan med den andra, ”det finns vissa likheter med ett visst tyskt ölmärke. Löwenbräu.”
Så börjar sägnen, nyss uppdiktad av mig själv om att det är tysk öl som byggt den lilla tätorten Färlöv, som för övrigt tycks ha slukats upp i sin existens av den stora orten Kristianstad.
Nåja, någon sägen lär det inte bli av det. Men visst låter det lite tyskt?

Det skulle kanske inte vara första gånge som det fanns en viss kluvenhet i Färlöv. Danska trupper och så kallade Snapphanar härjade, eller befriade, beroende på från vilken synvinkel man vill se det på 1600-talet. Nu var det väl inga specifika slag i just Färlöv, men Tue Tuesen som bodde hos sin morbror i Per i Fiskarhuset blev offer misshandel då han vägrade ansluta sig till de stridande.
Namnen låter lite märkliga för en som lever en bit upp ilandet, och framför allt lever flera hundra år senare. Mickel Skytte till exempel. Det var han som slog Tue Tuesen. Tue fick sedan springa efter de andra, tills han lärt sig att ansluta som han borde göra. Han fick sedan, som det heter ”en bössa utan lås”. Frågan är vad det innebär. Det vore väl värre om man fick en bössa, som inte gick att låsa upp, eller en bössa som inte gick att skjuta med. Namnet Skytte är väl inte så märkligt, men med tanke på historien om bössor och stridigheter så verkar det lite lånat för stundens alvar och situation.
Men, låt oss återvända till Per i Fiskarhuset. Man ser framför sig en liten stuga på en berghäll invid Östersjöns vatten. Solens uppgång i öster värmer sakta upp rutorna på morgonen. Horisonten gömmer den ryska delen av kontinenten.
Me, vänta nu ett tag. Det är inte bara horisonten som gömmer Ryssland. Det är en massa Skåne också. Färlöv ligger inte alls vid kusten. Det ligger en bit in i landet. men, u finns det ju andra platser i landet som vittnar om helt andra vattenlinjer förr, än nu. Vattnet stod högre förr. Det finns till exempel förtöjningsringar i stadsdelen Ektorp i Norrköping. Långt från den nuvarande hamnen. Och i Kristianstad ligger den lägsta platsen i Sverige. 2,41 meter under havet. Låt oss anta att översvämningsrisken är stor vid en sådan plats. I det länga loppet kan kanske en tidigare vattenhöjning mycket väl ha varit en realitet. Eller, snarare en vattensänkning, till dagens nivå. I Kristianstad så bygger man vallar. Man vallar in staden, som det så fint har uttryckts.
Vid en eventuell ny istid så gäller det väl för Kristianstadborna att valla för blidföre. Men, just nu så är det väl ett mera kortsiktigt vallande, för blötföre.Det är inte svårt att ramla in på Kristianstad när man ska summera Färlöv. Hela Färlöv är väl i princip Kristianstad medan Färlöv bara är en liten vårta i Kristianstads stadskropp.

12 oktober 2010 Posted by | Uncategorized | Lämna en kommentar

Trolle-Ljungby horn och pipa!

Om man kommer från Danmark, och rundar Skåne så gömmer sig Kristianstad där, bakom hörnet, inne i Skånes mörkaste vrå.
Jag vet inte om det var danskar eller skåningar eller några andra som uppfann Kristianstad, men nog verkar det som om det var någon som ville vara lite för sig själv, men ändå inte ville bli oskånska svenskar.
Bra ord, det där. ”oskånska” Det går att använda till lite av varje. Man kan yttrycka saker om folk utan att trampa någon på tårna. Samtidigt så går det säkert att använda det tvärt om också. Jag tror inte att någon skåning har något emot att man kallar folk som inte är skåningar, för oskånska. Men, jag kan ju ha fel.

Kristianstad tillhör en av de tätorter i Skåne som jag besökt kortast tid. Och det ska man veta, att jag har svischat genom en och annan tätort, men kanske inte så här pass mycket i utkanten. För, något Centrum syntes inte till Inte heller en vettig offentlig byggnad. Men jag har varit där på ett regelrätt vis.
Jag antar att det blåser från samma håll för det mesta i Kristianstad. Detta torde innebära att man hör bättre vad ostblekingarna har för sig, är vad västskåningarna gör. Blekinge är ju inte särskilt långt borta. Och alla län har sina gränsstäder. Kristianstad är väl nordöstra Skånes huvudstad. Är det inte det?
Och som i så många andra skånska städer så lär det väl finnas ett elitserielag i handboll. Det snackas väl inte om SM där, det är ju rena rama skånska mästerskapen. Men, vem bryr sig egentligen om handboll – förutom skåningarna då. Handtag, famntag, klapp eller kyss. Det är handboll sammanfattat. Rena ”Ryska posten”.
Störd kreativitet i fingrarna får man av att man inte har ens en lite glimt av något centrum, något kommersiellt, något offentligt från Kristianstad. Inte ens ett köpcentrum. Men det finns det kanske. Det behövs ju det i Skåne. De har ju bara några få, med sammanlagt, mindre än en miljard klädbutiker i. Så, det är klart att det måste finnas ett köpcentrum i Kristianstad. De kanske bara hade den goda smaken att gräva ner det, likt stockholmarna gör med sina spårbundna kollektivtrafikmedel. Skäms de över dem?
Men, nog måste det ha varit en bra utskeppningshamn i Kristianstad. När det fortfarande fanns grödor att sälja, och de fraktades med båt. Undrar föresten om det kan finnas en viss konkurrens med Karlskrona här.
Kristian IV, eller om det nu ska stavas med ”ch” tycks i alla fall ha haft ett finger med i spelat för att få till staden som den blev. Och tänk, det hörs ju nästan på namnet, Kristianstad.
Trolle-Ljungby är ett slott någon mil utanför staden. Jag skriver staden, för Kristianstad är ett så avigt namn. Läser man, eller skriver man det tillräckligt många gånger så vill man snart ge tillbaka staden till danskarna, eller döpa om det till Söderstad eller något i den stilen.
Ljungby horn och pipa är i alla fall två föremål från slottet. Dessa har sägner, som handlar om troll. Och åter igen så kan vi få till lite varianter på andra sägner, samt få en liten glimt av varför Trolle-Ljungby heter som det gör.
Kortfattat så var det en stalldräng som gick till ett flyttblock där trollen hade fest. Han bads att dricka ur hornet och blåsa i pipans bägge ändar. Men en flicka som var trollens rövarbyte gav honom en varning. Han sprang då hem till slottet och klarade sig precis dit. Trollen uttalade då en förbannelse över slottet.
Jag har inte fått någon klarhet i hur det gick för flickan, och på vilket sätt slottet skulle ha blivit förbannat. Men elskåpen blir i alla fall suddiga på bild. Kanske har detta med förbannelsen att göra.

En annan sägen handar om att ett ofullbordat kyrktorn fick bli en spira, som kom till istället för börsen i Köpenhamn. En rörig historia som nog behöver filas på lite, tror jag. Jag kan ju ha uppfattat det hela lite fel också. Vi stannade ju inte särskilt långe i Krischtian…….schtad…

11 oktober 2010 Posted by | Uncategorized | Lämna en kommentar

Buddahus, ett öster(len)skt fenomen!

Med tätortsafari så blir det så att man, i brist på tid ibland får bilda sig en uppfattning om tätorten i fråga, på ganska lite fakta, och ganska få intryck. Men, meningen är ju inte att göra en fakta-sammanställning. Meningen är att det ska vara samlade intryck. Och man kan ju faktiskt få intryck av fakta också. Detta gör det hela ganska så flexibelt i sitt upplägg.
Jag kan inte säga att det blev särskilt många intryck, än mindre fakta om orten Tollarp när vi svischade genom denna. Men, så länge ögonen är öppna så sover man inte. I alla fall inte jag. Det finns säkert någon som anser sig sova med öppna ögon, och som absolut måste förstöra ett gott resonemang, men besserwisserfasoner.

Det kan kanske vara svårt att bilda en uppfattning om något som inte finns kvar. Jag menar en fornlämning, som inte syns.
Om man ser en bensinmack, som är bygd på en plats där det funnits ett gammalt hus så bör man till att börja med ha en information om att huset har stått där. Och, inte nog med det, man behöver ha en beskrivning av något slag. En bild, en text eller en hörsägen om hur det en gång i tiden såg ut. Annars så förblir bensinmacken, en bensinmack som i betraktarens ögon alltid varit huvudattraktionen på just den platsen.
Nu har bensinmacken som vi besökte inget med detta att göra. Men, i och med att jag tog upp det i kombination med bilden, så kunde man, om jag inte skrev att det inte hade med saken att göra få en bild av hur det kunde ha sett ut där, på platsen där det idag finns en bensinmack. Det hade blivit en falsk bil, en sägen. En väldigt modern sägen, men visst skulle det bli en sägen, om historian om huset där bensinmacken ligger spreds, muntligt och ändrade skepnad, för varje gång.
Hovgården, i Häglinge ligger en liten bit väster om Tollarp. Det fascinerande med detta är inte att det är en arkeologisk utgrävning, där man har hittat resterna av ett gammalt hus från 1100-talet. Det är kanske inte heller sägnen om att där en gång i tiden har legat ett nunnekloster där med en underjordisk gång, till kyrkan. Nej, det som får mig att fundera på hur folk tänker är det faktum att man, för att bevara det utgrävda täck det hela med grus. Så, frågan är varför man täcker, och gömmer undan något som man anser värt att bevara. Till vems nytta är det utgrävda, väl bevarat eller ej om det är täckt och dolt för omvärlden.
Fast, detta är väl som med värdefull konst. (inget har något värde, innan det är sålt) Vad får man ut av att äga ett värdefullt konstverk, som man låser in i ett bankvalv? Visst, man kan väl se det som en investering, en spekulation eller en typ av sparandeform, men hur pass värdefull är då själva konsten, om den inte kan betraktas. Är det inte det som är vitsen med konst?
Visst har det väl funnits någon eller snarare betydligt flera som har spatserat, vilat, slagits eller gjort något annat på platsen där bensinmacken finns. Men om detta vet vi intet. Man kan dikta ihop en historia om hur det skulle kunna ha varit. Men var går då gränsen för vad som är skönlitteratur och vad som är sägen. Tja, inte vet jag, men jag kan tänka mig att en sägen ger sken av att vara sanningen medan en skönlitterär text inte gör anspråk på att ha någon sanningsenlighet. Bensinmacken är sann. Sanningen är att det har gått någon på marken där den ligger, men en ev. historia är sedan uppdiktad. Den är skönlitterär, trots den fakta som bensinmacken utgör.
Men samtidigt räcker det inte med att tala om att något är sant, som är hopdiktat. Jag kan hitta på en historia, hävda att det är sant men skriva om hur utomjordingarna grundlade macken. Då faller det på sin egen orimlighet. Det är skönlitteratur. Inte sägen.
Detta är min uppfattning. Andra kan hävda motsatsen.
En annan typ av historieberättande är spekulation. Forskning kan man även kalla det, med lite fantasi. Alltså, man spekulerar för att sedan vilja styrka spekulationerna till fakta. Men för att kunna göra detta så måste man först utgå från en iakttagelse. Som på bilden ovan. Iakttagelsen är att 70-skylten sitter halvvägs på stolpen. Den andra iakttagelsen är att det tycks vara förbjudet att röka på vägen. Frågan är då om detta även gäller de som åker förbi i sina bilar.
Hade vi inte konstaterat bensinmacken tidigare så hade vi kanske fått fortsätta att forska i ämnet. Nu har vi istället fått fram fakta, och slutsatsen blir att skylten tillhör bensinmacken i Tollarp. Man bör inte röka där. Forskningen är avslutad om den skylten. Vidare så antar jag att det var en ovanligt liten person som satte upp skylten, samtidigt som han tyckte att den borde kunna ses även av de som kröp hem från krogen. Detta hävdar jag vara sant. Vad kallar du den historien? Fakta, sägen eller skönlitteratur?
Det tycks som om det finns ovanligt mycket fornlämningar av olika slag i trakterna kring Tollarp. Eller så är det ovanligt många utgrävningar och letande där. Ett av de fynd som gjorts skulle, med tanke på namnet på gården skulle kunna uppfattas som en sägen. Det gäller den silverskatt som hittades på gården Buddahus.
Buddahus! Vilket namn. Svårt att ta på riktigt allvar. Och var det namnet kommer från, det har jag inte fått reda på.
Det finns också en del stenvalvsbroar i området också. Vramsån, som går genom trakten är anledningen till detta. Vramsån torde samtidigt ha en stor betydelse i Tollarps historia och har genom åren haft en praktisk betydelse. Kvarnar drevs av vattnet i Vramsån.

Man kan alltså få till en betraktelse, av ett snabbt stopp i en ort som Tollarp. Tätortssafari är inte mera än betraktarens upplevelseförmåga. Konstverk ska betraktas, inte säljas för att låsas in i ett bankvalv. Det är tur att man inte får in tätorter som Tollarp i ett bankvalv. Inte heller en stenvalvsbro.

07 oktober 2010 Posted by | Uncategorized | Lämna en kommentar

Var finns skomakaren i Degeberga?

Att Degeberga har över 1300 invånare enligt 2005 års räkning märktes till en början inte mycket av. Vi kom nog lite från fel håll, från baksidan liksom.
Jag hade inte jättebra koll på kartan den sista biten in mot den anvisade parkeringen till Degeberga marknad. Men nog kändes det som om vi fick komma dit bakifrån liksom. Genom skogen, från ängen där vi parkerade.

 

Degeberga är annars en tätort om tappat i invånarantal mellan åren 2000 och 2005. Men, av dessa 41 utflyttade personerna märktes intet. Ja, det kunde ju vara flera som flyttat ut, dött eller på annat sätt gjort att statistiken gav ett minskat antal. Folk flyttar ju kanske in, föds eller gör något drastiskt, för att hamna i statistiken. Jag vet egentligen inte vad som ska till mera än in- och utflyttning, i kombination med dödsfall och födslar för att den statistiken ska ändras. Jag funderar, men kommer inte på någon vettig anledning. En eremit, som inte är mantalsskriven, och som hittas i en jordhåla kommer ju att anses som inflyttad när den väl registreras, även om den har bott där hela sitt liv.

 

Jag insåg att det var marknad, innan jag insåg att Degeberga var en tätort. Det kan bero på att vi nu börjar närma oss den nordöstra delen av Skåne. Degeberga tillhör ju Kristianstads kommun. Skåne är ju så komprimerat till Malmö-Lund-Helsingborg så att den delen, ovanför Österlen skulle stilla bort från kartan, om det inte vore för att Kristianstad var så pass stort att det bildar en stad. Det är den nordöstra armeringen, till övriga Sverige, och till Blekinge. Jo, jag vet att Blekinge tillhör den oskånska delen av Sverige, men hur skulle Sverige se ut utan den nordöstra delen av Skåne. Då skulle ju Blekinge bli ett litet mini-Skåne, kanske med eget akvavit, ”Blekinge”.
Man skulle ställa sig frågan om ”Vem var den första blekingen?” i stället för ”Vem var den fösta skåningen?”
I hypotesens värld är allt möjligt. Där flödar fantasin fritt, om man tillåter sig den att göra det.

 

När man är sjuårig tjej så är en marknad bland det bästa som finns. Det har jag märkt på Michelle. Speciellt om de ställer ut en glassbox mitt på gatan, som dessutom är fylld med glass. (vad annars, matlådor?) För en person med kamera, på tätortsafari så blir det extra bra om det är ett elskåp i bakgrunden. Då får flugan huka sig dubbelt för att undgå att få sig ett par smällar. Jag vet inte omfattningen av Degeberga marknad, men jag kan tänka mig att det är en av ortens höjdpunkter, om inte till och med den största. Bra tajming att komma hit just den dagen då det var marknad. Kanske inte så bra tajming för plånboken, men för den totala upplevelsen av en trevlig marknad. Annars så kan det vara svårt att få till en marknad mitt i juli. Arrangerande frivilliga har en tendens till att vara på semester. Som om det skulle vara en giltig anledning till att inte ordna med en folkfest av den mera lokalkommersialistiska stilen. (lite otympligt ord kanske)

 

Att Degeberga kan tyckas som rena rama landsbygden kan bero på att det är relativt folktätt i själva tätorten, med över 700 invånare per kvadratkilometer. Teoretiskt så skulle det räcka med ett område på en gånger två kilometer för att inhysa samtliga invånare i tätorten. Då kan det mycket väl räcka att man hamnar på en äng, med ett skogsparti som döljer själva bebyggelsen. Tätorten har blivit till en visuell landsort. Rena bondvischan.

 

En liten bit nord ost om Degeberga finns en ravin, med en grotta. Vad som är ravin, och vad som är grotta kan i många fall vara olika beroende på betraktaren. Denna ravin har en sägen. Två jättar, en man och en vinna bodde i Forsakar, som området heter. De bodde i en grotta tillsammans, men när kvinna en gång, under en promenad träffade en vanlig man, en människa så fattade dessa två tycke för varandra och blev förälskade. Jättemannen blev då så svartsjuk, efter att de bägge förälskade inte längre kunde hålla det hemligt att han grävde en kanal, som fyllde grottan med vatten, där sedan de bägge förälskade drunknade.
Det sägs att man, speciellt på de dimmiga dagarna kan se det förälskade paret gå hand i hand längs ån.
”Det bottenläsa karet i forsen” har fått sitt namn från denna sägen. Likaså själva namnet Forsakar. ( forsa, kar)

 

Om man klipper av toppen, eller snarare över halva huset av ett hyreshus i Degeberga så har man ett litet köpcenter. Ett café, med en handgjord trevlig skylt, en hemslöjdsbutik och inte minst Marias fotvård torde, tillsammans utgöra det man närmast kommer ett köpcentrum i tätorten Degeberga.Man blir alltid lika förvånad när man ser små affärsföretag i en liten ort. Dagens regelverk och allmänna motsträvighet i samhället gör ju annars att det blir mindre och mindre av lokala företag, lokala butiker med en lokal kundkrets. Orter som Degeberga har säkert, i likhet med många andra mindre orter haft både skomakare, cykelreparatör, flera frisörer och lokala slaktare. Alla nödvändiga yrkeskategorier i ett litet samhälle har systematiskt trycks undan av samhällets storkommersiella anda. Det sa vara stora köpcentrum mellan de stora tätorterna, i dem eller på annat sätt utlokaliserat på lagom bilavstånd till den stora massan.

 

Fördelen med att det inte går att driva något mera än golfklubbar på landsbygden är väl att gamla, stora hus kan komma till allmänhetens nyttjande. Kommunalt eller föreningslivsägda stora byggnader som tidigare var enbart godsägare, grevar och baroners hemman.
För en golfklubb, det finns det i Degeberga. Och hur mycket klubb det är, om man jämför med Degebergas fortbollsklubb, det vet jag inte. Här är det nog, i enlighet med övriga samhället kapitalet som styr vem som blir medlem. Eller är detta en fördom om golf? Så var det väl förr, men är det så nu? Och varför blir massmedia så upphetsade av att Europa vinner över USA i Ryder Cup? Bryr sig verkligen andra än sponsorerna om den tävlingen?

 

Vi ser tre traktorer och en lastbil på en gård i Degeberga. Detta skulle kunna innebära tre anställda. En för varje fordon. Jämfört med hur många anställda det skulle krävas för att driva samma storlek på gården, för hundra år sedan så är det inte så många anställda. Och inget säger att det är en anställd per fordon. Det kanske är samma person, som alternerar de olika fordonens begagnande. Finns det över huvud taget någon som jobbar som dräng numera. Känner du någon piga? Dräng och piga har väl, som ord betraktat en lite negativ klang. Man talar om ”pigavdrag” inom politiken för att understryka förslagets negativa klang. Men pigorna och drängarna hade i alla fall sysselsättning. De behövdes. Idag ringer de från Tele2 och frågar vad man har för abonnemang. De kunde plocka ägg istället. Nog vore det ett mera produktivt jobb?

 

Man undrar föresten hur det gick till att skörda ärtor förr, innan det fanns maskiner till detta. Eller raps, och dess små frön som bildar rapsoljan efter att de pressas. Storskaligheten var väl inte lika påtaglig. Det gick kanske inte åt lika mycket ärtor. Men, nog åt väl de flesta ärtor, även förr. Plockade dessa för hand innan de transporterades in till städerna, så att grosshandlare och skomakare kunde få sin ärtsoppa på torsdagen, strax innan de slafsade i sig sin pannkaka.
Raps kanske var mindre vanligt på åkrarna förr. Oljan utvanns kanske av annat i första hand. Rapsfrön är nämligen väldigt små. Det krävs en hel del frön till en storskalig framställning av rapsolja. För vad har man raps till annars, om man inte gör olja av det?

 

Här lämnar vi Degeberga. Jättekvinnan och hennes ”vanliga” man må gå hand i hand de dimmiga dagarna. Men var har Jättemannen tagit vägen? Sitter han i ett callcentra och tar emot färdtjänstsamtal, i Moldavien?

05 oktober 2010 Posted by | Uncategorized | Lämna en kommentar

Smartare grundare i Brösarp!

Brösarp, en av Skånes många tätorter.
Brösarp har inte mera än 700 invånare men är ändå klar inom normen för vad som är en tätort.
Brösarp ligger i Tomelilla kommun på den östra delen av den skånska halvön. Ja, om det kallas för den skånska halvön, det vet jag inte, men en stor del av skåne är ju beläget på en halvö. Fast man säger ju bara Skåne, och refererar sällan till dess vattniga omgivning, söder, väster som öster.

Det finns ju någon form av konstkännarmonopol på Österlen i Skåne. Detta tillskrivs väl de konstvandringar som förekommer i området. Huruvida Brösarp bidrar mer eller mindre till detta vill jag inte uttala mig om, och det kanske saknar relevans. Det lär dock finnas någon form av antikmässa i Brösarp, som väl, om jag förstått det hela rätt lär ska infalla vid påsk, varje år. Det kan ju tänkas att det sammanfaller med konstvandringarna.
Konst- och antikevenemang är ju vad åskådarna gör det till. En antikvitet kan värderas i höjden av någon mediakåt antikkännare i Antikrundan på TV. Men, inget har något ekonomiskt värde, innan det är sålt. Hur som helst så, om det är rätt folk, med rätta ekonomiska förutsättningarna så antar andra, med samma ekonomiska förutsättningar att det är mera värt, eftersom de första med rätta ekonomiska förutsättningarna var där, vilket då ökar det ekonomiska, och, kanske ännu mera statusvärdet på evenemanget i fråga.
Om du förstod något av detta så kan det liknas vid en golftävling, en internationell tennisturnering i Båstad eller någon fånig segeltävling, där det gäller att visa upp den största och vräkigaste båten i hamnen.
Men, inget nämns om båtbyggaren, bollkallen eller den som klipper golfgreenerna. Fast, alla kanske inte skulle hålla med om den liknelsen.Jag gillade huset, eller snarare hörnet på huset där en pizzeria var belägen i Brösarp. Det påminde om något gathörn i någon internationell storstad, som jag inte bevistat.

Jag kan annars tänka mig att en ort som Brösarp har ett visst mindervärdeskomplex, och vill känna närhet till mera kända orter i omgivningen som Kivik eller Simrishamn, Där kanske antikmässan kommer in, som ett sätt att låta Brösarp få dra åt sig rampljuset.
Ja, så fungerar det väl i många orter. ”Nu är det vår tur”.

Tåget tycks ha varit en viktig del i hela området. Men jag tror inte att det s.k. Sillatåget gick genom Brösarp. Det vore en allt för lång avstickare norrut för att ta Simrishamn till Malmö, även om det nog har funnits gamla ånglok som dragit sina tåg den vägen. Säker kan man aldrig var, vare sig på att det var så, som att det inte var så.Närheten till havet då? Ja, varför blir det en tätort, en bit från havet? Svaret på den frågan kanske finns, i någon form, men om man låter sig spekuleras lite om hela Österlen så är det många som anser detta vara en av de finaste platserna i Sverige. Det finns det visserligen många av. Och när man talar om att det är fint, så tar man fram det positiva. Men, det negativa då. Det som präglar hela Skånes kustband. Blåsten.
Det kanske var smart att anlägga en by en bit från havet, men ändå tämligen nära, för att slippa blåste. Det kanske är så att Brösarps grundare var lite mera smarta än Kiviks, Simrishamn eller Ystads grundare.
Men, samtidigt så får man kanske ha i åtanke att avstånden förr var längre än de är nu. Alltså, man tar sig längre, på ett enklare sätt nu än vad man gjorde då. Detta ser man ju framförallt på att varje liten by hade en kyrka. Brösarp är inget undantag. Dess kyrka är från 1100-talet och lär ha restaurerats utvändigt på 1800-talet. Denna typ av restaurering, då man förändrar utseendet på en kyrka skulle aldrig tänkas ske idag. Frågan är bara hur det skulle bli, om Brösarps kyrka skulle restaureras igen, idag. Skulle man då återställa den till hur den var i original, på 1100-talet eller skulle man haka på det man gjorde med kyrkan, på 1800-talet. Ekonomin, som förmodligen styr det hela skulle nog låta kyrkan få vara som den var, på 1800-talet, medan hjärta, tja, det begravs väl bland de övriga, från 1100-talet.Man lär dock ha ändrat lite 1972, när kyrkans interiör restaurerades. Lite vanligt, men ändå så pass länge sedan att man kanske inte förvånas. Det var ju under betongåldern.
Flyende for vi förbi det vi letade efter i Brösarp. Ett elskåp. Elskåpet, den förenande faktorn mellan alla Sveriges tätorter.

10 augusti 2010 Posted by | Uncategorized | 1 kommentar

Linbastu i Tomelilla!

Suxxes!
Låt inte den lite konstiga stavningen förvilla. Det är precis som du tror. Du hade rätt, det var precis som du hade för dig. Ja, det är en bowlinghall. Grattis, du associerade rätt. Men detta kan bara bero på en sak, egentligen. Du har varit i Tomelilla. Suxxeshallen

När jag hör ortsnamnet Tomelilla så får jag direkt en association till Hans Alfredsson. Jag vet inte om det är för att han nämner Tomelilla ofta, eller om det är för att han är just från den orten. Men någon koppling finns det. Och det är ordet Tomelilla, inte orten i sig som får mig att tänka på Hasse Alfredsson.
Han föddes väl, om jag inte minns fel i Malmö, med bodde en del av sin uppväxt i Helsingborgstrakten. Så, om det stämmer, så är det väl genom hans verk som jag förknippar honom med Tomelilla.

Jag kan inte påstå att det var ett längre besök som vi gjorde i Tomelilla. Men det har även funnits platser som vi varit kortare tid. Men detta, intet sagt alls.
Elskåpen såg ut som sig bör. Grå, fyrkantiga, samt använda som anslagstavla. I alla fall det elskåp som fick utgöra modell, för denna tätortssafari.

Vi passade på, då vi ändå var på väg, att besöka COOP i Tomelilla. Småfotingarna behövde lite lektyr, då vi hade en lång resa framför oss. Den kanske inte var så lång, men tidskrävande eftersom den inte gick i enlighet med den snabbaste vägen. För i så fall så hade vi inte hamnat i Tomelilla. Tomelilla är liksom inget man åker genom, bara för att det råkar ligga längs vägen.

I vanlig ordning så hade vi alldeles för lite id, i kombination med för lite kunskap om området för att se den linbastu som ska finnas i Tomelillas omgivningar. Men, denna linbastu kan vara bra att ha kvar att se, till eventuella kommande besök i Tomelilla. När det skulle kunna bli, det vet ingen i dagens läge. Men nu har vi i alla fall varit där, linbastu eller ej.

En linbastu har inget med att bada bastu att göra. Det är ett ställe som man eldar i, för att torka sitt lin. Det lär visserligen vara bättre att torka linet i solen, efter att det har skördats, men man vet ju hur somrarna kan vara ibland. Ett tips kan vara att söka reda på sin lokala linbastu, och se om den fortfarande används. Detta sker då kanske, så som i Tomelilla, av en lokal hembygdsförening. I alla fall skötseln och bevarandet av linbastun. Men visst borde man väl kunna använda den, rent praktiskt också?

20 februari 2010 Posted by | Uncategorized | Lämna en kommentar