Buddahus, ett öster(len)skt fenomen!

Med tätortsafari så blir det så att man, i brist på tid ibland får bilda sig en uppfattning om tätorten i fråga, på ganska lite fakta, och ganska få intryck. Men, meningen är ju inte att göra en fakta-sammanställning. Meningen är att det ska vara samlade intryck. Och man kan ju faktiskt få intryck av fakta också. Detta gör det hela ganska så flexibelt i sitt upplägg.
Jag kan inte säga att det blev särskilt många intryck, än mindre fakta om orten Tollarp när vi svischade genom denna. Men, så länge ögonen är öppna så sover man inte. I alla fall inte jag. Det finns säkert någon som anser sig sova med öppna ögon, och som absolut måste förstöra ett gott resonemang, men besserwisserfasoner.

Det kan kanske vara svårt att bilda en uppfattning om något som inte finns kvar. Jag menar en fornlämning, som inte syns. Om man ser en bensinmack, som är bygd på en plats där det funnits ett gammalt hus så bör man till att börja med ha en information om att huset har stått där. Och, inte nog med det, man behöver ha en beskrivning av något slag. En bild, en text eller en hörsägen om hur det en gång i tiden såg ut. Annars så förblir bensinmacken, en bensinmack som i betraktarens ögon alltid varit huvudattraktionen på just den platsen. Nu har bensinmacken som vi besökte inget med detta att göra. Men, i och med att jag tog upp det i kombination med bilden, så kunde man, om jag inte skrev att det inte hade med saken att göra få en bild av hur det kunde ha sett ut där, på platsen där det idag finns en bensinmack. Det hade blivit en falsk bil, en sägen. En väldigt modern sägen, men visst skulle det bli en sägen, om historian om huset där bensinmacken ligger spreds, muntligt och ändrade skepnad, för varje gång.

Hovgården, i Häglinge ligger en liten bit väster om Tollarp. Det fascinerande med detta är inte att det är en arkeologisk utgrävning, där man har hittat resterna av ett gammalt hus från 1100-talet. Det är kanske inte heller sägnen om att där en gång i tiden har legat ett nunnekloster där med en underjordisk gång, till kyrkan. Nej, det som får mig att fundera på hur folk tänker är det faktum att man, för att bevara det utgrävda täck det hela med grus. Så, frågan är varför man täcker, och gömmer undan något som man anser värt att bevara. Till vems nytta är det utgrävda, väl bevarat eller ej om det är täckt och dolt för omvärlden. Fast, detta är väl som med värdefull konst. (inget har något värde, innan det är sålt) Vad får man ut av att äga ett värdefullt konstverk, som man låser in i ett bankvalv? Visst, man kan väl se det som en investering, en spekulation eller en typ av sparandeform, men hur pass värdefull är då själva konsten, om den inte kan betraktas. Är det inte det som är vitsen med konst?

Visst har det väl funnits någon eller snarare betydligt flera som har spatserat, vilat, slagits eller gjort något annat på platsen där bensinmacken finns. Men om detta vet vi intet. Man kan dikta ihop en historia om hur det skulle kunna ha varit. Men var går då gränsen för vad som är skönlitteratur och vad som är sägen. Tja, inte vet jag, men jag kan tänka mig att en sägen ger sken av att vara sanningen medan en skönlitterär text inte gör anspråk på att ha någon sanningsenlighet. Bensinmacken är sann. Sanningen är att det har gått någon på marken där den ligger, men en ev. historia är sedan uppdiktad. Den är skönlitterär, trots den fakta som bensinmacken utgör. Men samtidigt räcker det inte med att tala om att något är sant, som är hopdiktat. Jag kan hitta på en historia, hävda att det är sant men skriva om hur utomjordingarna grundlade macken. Då faller det på sin egen orimlighet. Det är skönlitteratur. Inte sägen. Detta är min uppfattning. Andra kan hävda motsatsen.

En annan typ av historieberättande är spekulation. Forskning kan man även kalla det, med lite fantasi. Alltså, man spekulerar för att sedan vilja styrka spekulationerna till fakta. Men för att kunna göra detta så måste man först utgå från en iakttagelse. Som på bilden ovan. Iakttagelsen är att 70-skylten sitter halvvägs på stolpen. Den andra iakttagelsen är att det tycks vara förbjudet att röka på vägen. Frågan är då om detta även gäller de som åker förbi i sina bilar. Hade vi inte konstaterat bensinmacken tidigare så hade vi kanske fått fortsätta att forska i ämnet. Nu har vi istället fått fram fakta, och slutsatsen blir att skylten tillhör bensinmacken i Tollarp. Man bör inte röka där. Forskningen är avslutad om den skylten. Vidare så antar jag att det var en ovanligt liten person som satte upp skylten, samtidigt som han tyckte att den borde kunna ses även av de som kröp hem från krogen. Detta hävdar jag vara sant. Vad kallar du den historien? Fakta, sägen eller skönlitteratur?

Det tycks som om det finns ovanligt mycket fornlämningar av olika slag i trakterna kring Tollarp. Eller så är det ovanligt många utgrävningar och letande där. Ett av de fynd som gjorts skulle, med tanke på namnet på gården skulle kunna uppfattas som en sägen. Det gäller den silverskatt som hittades på gården Buddahus. Buddahus! Vilket namn. Svårt att ta på riktigt allvar. Och var det namnet kommer från, det har jag inte fått reda på. Det finns också en del stenvalvsbroar i området också. Vramsån, som går genom trakten är anledningen till detta. Vramsån torde samtidigt ha en stor betydelse i Tollarps historia och har genom åren haft en praktisk betydelse. Kvarnar drevs av vattnet i Vramsån.

Man kan alltså få till en betraktelse, av ett snabbt stopp i en ort som Tollarp. Tätortssafari är inte mera än betraktarens upplevelseförmåga. Konstverk ska betraktas, inte säljas för att låsas in i ett bankvalv. Det är tur att man inte får in tätorter som Tollarp i ett bankvalv. Inte heller en stenvalvsbro.